Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der de, i skuggan af sin egen höghet
stirrade rakt framför sig med ett utseende
fullt ut lika sömnaktigt som husens.
Hvar och en vet huru mycket de
tven-ne raderna folk vid ett middagsbord likna
den gata der de bo. Se der de tjugu
uttryckslösa enformiga husen; man måste
bulta och ringa på samma sätt på dem
alla, nalkas dem alla på samma slags
otrefiiga trappor; alla äro de försvarade
af hvarandra liknande jernstaket, alla
haf-va de samma slags ändamålslösa
skorstenar, med samma obeqväma tillställningar
der uppe i höjden, men allt bör utan
undantag uppskattas till ett ganska högt
värde — nå väl, hvem har ej ätit middag
tillsammans med dessa? Det der huset,
som så väl behöfver repareras, det der
andra, som händelsevis fått sig ett
ut-bygdt fönster, det som blifvit prydt med
stuckaturarbete, det som blifvit försedt
med en ny framsida, hörnhuset, hvars alla
rum äro kantiga, huset, öfver hvars port
den aflidne egarens vapen alltid hänga,
huset, der uppbördsmannen sökt en
fjerdedels idé, men ej funnit någon hemma
— hvem har ej ätit middag med dem?
Huset, som ingen vill ha, ehuru det kan
fås för godt köp — hvem känner ej det?
Det granna huset, som den derpå
bedragne herrn tagit för hela lifstiden, men som
allsicke anstår honom — hvem är
obekant med denna otrefiiga boning?
Harley Street, Cavendish Square, tog
mycken notis om mr och mrs Merdle.
Det fanns visst objudna gäster på Harley
Street, som den ej tog någon notis om;
men den gjorde sig ett nöje af att hedra
mr och mrs Merdle. Societeten tog ock
notis om mr och mrs Merdle. Societeten
hade sagt: “låt oss upptaga dem; låt oss
kännas vid dem.“
Mr Merdle var omätligt rik, var en
man af utomordentlig företagsamhet; en
Midas utan åsneöron, som förbytte allt
hvad han vidrörde till guld. Han var
med i allt som var godt, från bankers
bildande till byggnadsföretag. Han var
naturligtvis i parlamentet. Han var
omistlig i Magistraten. Han var ordförande
här, syssloman der, president på ett annat
ställe. De mest betydande män brukade
säga till förslagsmakare: «nå, hvilka namn
har ni fått? Har ni fått Merdles?’4 Och
om svaret blef nekande hade de sagt:
“nå, då bryr jag mig ej om er.“
Femton år förut hade deqne store och
lyckosamme man försett det rymliga bröst,
som behöfde så mycket utrymme för att
kunna vara tillräckligt känslolöst, med ett
bo af purpur och guld. Det var ej
något hjerta att luta sig till, men det var
en präktig hals att sätta juveler på. Mr
Merdle behöfde något att sätta juveler på
och köpte den till detta ändamål. Storr
och Mortimer*) kunde ha gift sig för en
dylik spekulations skull.
Liksom hans andra spekulationer var
denna också förståndig och lyckad.
Juvelerna visade sig till sin största fördel.
Halsen, som visade sig i societeten med
sin exposition af juveler, ådrog sig allmän
beundran. Då societeten gaf sitt bifall,
var mr Merdle belåten. Han var den
oegennyttigaste menniska — gjorde allt
för societeten och af all sin vinst och
möda fick han för sin egen del så litet som
möjligt.
Det vill säga, man kan antaga, att han
fick allt hvad han önskade, ty med sin
obegränsade rikedom borde han ju ha fått
det. Men hans önskan var att så
mycket som möjligt tillfredsställa societeten
(hvad den än måtte vara) och att
acceptera alla de vexlar den utgaf på honom
såsom en tillbörlig skatt. Han lyste ej i
sällskapslifvet; han hade ej mycket att
säga; han var en sluten man med ett stort,
framåtlutande, vaksamt hufvud, med denna
egna dunkelröda färg på kinderna, som
ser mer förlegad än frisk ut, och
uppslagen på hans rock hade nästan ett
oroligt uttryck, alldeles som om de varit
invigda i hans förtroende och hade sina
orsaker, hvarföre de omsorgsfullt ville
dölja hans händer. I det lilla han sade,
var han en ganska treflig person; talade
enkelt, men med eftertryck, om allmänna
och enskilta förtroenden, samt fordrade
strängt att hvar och en, i allt, skulle be-
*) En Juvelerareflrma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
