- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
166

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så mycket inflytande pä detsamma, skulle
gifva något litet penningbidrag för
befordrandet af en mission eller något dylikt
till Afrika?

Mr Merdle tillkännagaf, att han skulle
på bästa sätt begrunda denna idé ocb
biskopen framställde ännu en fråga:

Om hans gode vän på något sätt
intresserat sig för forhandlingarne hos vår
sammansatta kommitté för en ytterligare
dotering af kyrkans dignitärer, och om
han hade tänkt på, att ett litet
penningbidrag åt det hållet skulle vara en stor,
väl utförd tanke?

Mr Merdle svarade på samma sätt som
förut och biskopen förklarade orsaken
till sina frågor.

Samhället väntade, att sådane män som
hans gode vän skulle göra sådana saker.
Det var ej han, som väntade det af dem,
men det var samhället. På samma sätt
var det ej vår kommitté, som fordrade
en ytterligare dotering för kyrkans
dignitärer, men det var samhället, som var i
ett tillstånd af den mest förtviflade
sinnesoro ända tills det fått saken derhän.
Han bad sin gode vän vara öfvertygad
om, att han var utomordentligt känslig
för den aktning hans gode vän vid alla
tillfällen visade samhällets intressen; och
han trodde sig på en gång rådfråga dessa
intressen och uttrycka samhällets känslor,
då han önskade honom fortfarande
välgång, fortfarande tillökning af rikedomar
och fortfarande af allt i allmänhet.

Biskopen begaf sig nu uppför trappan
och de andra magnaterna styrde
småningom samma kosa, till dess endast mr Merdle
fanns qvar dernere. Denne gentleman
betraktade duken så länge, att hofmästarens
själ glödde af ädel harm, gick sedan
långsamt efter de öfriga och bortblandades i
mängden på den stora trappan. Mrs
Merdle var hemma, de präktigaste
juvelerna voro uthängda till beskådning,
sällskapet fick hvad det kom för, mr Merdle
stod i ett höm och drack té för två
pennys värde, samt fick mer än han önskade.

Bland aftonens magnater förekom också
en namnkunnig läkare, som kände alla och
som alla kände. Då han inträdde genom

dörren, stötte han på mr Merdle, som
drack sitt té i ett hörn, och vidrörde
hans arm.

Mr Merdle spratt till.

— Åh! Det är ni!

— Något bättre i dag?

— Nej, sade mr Merdle. Jag är ej
bättre.

— Skada att jag ej fick se er i morgse.
Var så god och kom till mig i morgon
eller låt mig få komma till er.

— Godt! svarade han. Jag skall
komma i morgon då jag far förbi.

Advokaten och biskopen hade stått
bredvid under detta korta samtal och då rnr
Merdle bortfördes af hopen, gjorde de
sina anmärkningar deröfver till läkaren.
Advokaten sade, att det var en viss grad
af själsansträngning, utöfver hvilken ingen
kunde gå; denna grad var ej alltid
densamma, berodde på olika
sammansättningar af hjernan eller egenheter i
kroppskonstitutionen, som han haft tillfälle att
iakttaga hos åtskilliga af sina lärda
medbroder; men öfverskreds denna grad en
enda hårsmån, Så följde deraf
nedslagenhet och dålig matsmältning. Utan att
vilja intränga i läkarekonstens heliga
mysterier, förmodade han dock (med
jurybugning och manövrering med lorgnetten)
att detta var fallet med mr Merdle?
Biskopen sade, att han i sin ungdom för
en kort tid kommit i den vanan att
skrif-va sina predikningar på lördagarne, en
vana, som alla kyrkans unga söner
uppmärksamt borde undvika och att han
då ofta märkt en nedslagenhet, hvilken
han trott härröra från förståndets
öfver-ansträngning; den goda qvinnan, i hvars
hus han den tiden bodde, brukade då slå
en färsk äggula, hvilken, tillika med ett
glas god sherry, muskot och strösocker,
verkade som ett trollmedel på honom.
Utan att fördrista sig att framställa ett
så simpelt medel till begrundande för en
så djupsinnig professor i den stora
läke-domskonsten, tog han sig dock den
friheten att fråga, huruvida ej efter en
öfver-ansträngning, förorsakad af invecklade
kalkyler, lifsandarnas spänstighet (på
mensk-ligt sätt taladt) ej kunde återställas ge-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free