Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Casby var så god och omnämnde lilla
Dorrit för er, gjorde han det? Hvad sade
han?
— Åh, ni vet hurudan pappa är,
återtog Flora, och hur retsamt han sitter der
och ser ståtlig ut och vänder tummarne
om livarandra tills han gör en yr i
huf-vudet om man ser på honom, han sade
då vi talade om er — jag vet inte hvem
som började ämnet, Arthur (Doyce och
Clennam), men jag är säker på att det
ej var jag, åtminstone hoppas jag det och
ni måste verkligen ursäkta mig om jag
ej vill medge mer i detta afseende.
— Helt visst, sade Arthur. Utan tvifvel.
— Ni ä’ mycket god det måste jag
medge, sade Flora något misslynt, efter
att med förtjusande blygsamhet ha
afbru-tit sig sjelf, pappa sade att ni talat om
henne ganska allvarsamt och jag sade
hvad jag har sagt er och det var allt.
— Det var allt? sade Arthur, litet
missbelåten.
— Utom att då Pancks berättade oss
att ni hade ingått i dessa affärer och med
svårighet öfvertygat oss om att det
verkligen var ni, sade jag till mr F—s tant:
då vill vi gå och fråga om det skulle
anstå alla partierna att hon skulle
komma och arbeta hos oss när vi behöfde
henne, för jag vet att hon ofta ä’ hos er
mamma och jag vet att er mamma har
ett ganska svårt lynne Arthur — Doyce
och Clennam — annars hade jag väl aldrig
gift mig med mr F. och kunde nu ha
varit— — men jag pratar bara dumheter.
— Det var mycket vänskapsfullt af er,
Flora, att tänka så.
Stackars Flora svarade med en enkel
uppriktighet, som klädde henne bättre än
hennes mest ungdomliga blickar, att det
gladde henne, att han tyckte så. Hon
sade detta med så mycken känsla, att
Clennam skulle ha velat gifva ut mycket,
hade han på stället kunnat återköpa sina
fordna tankar om henne och med
detsamma för alltid bortjaga hafsfrun.
— Jag tror, Flora, sade han, att den
sysselsättning ni kan gifva lilla Dorrit j
och den välvilja ni kan visa henne — ,!
— Ja och jag vill, sade Flora hastigt. 11
— Jag är säker derpå — skola bli af
mycken nytta och hjelp för henne. Jag
anser mig ej ha rättighet att säga er hvad
jag vet om henne, ty jag fick veta det i
förtroende och under omständigheter, som
förpligta mig till tystnad. Men jag hyser
mycket intresse för den lilla varelsen och
en aktning, som jag ej kan förklara för
er. Hennes lif har varit utmärkt af så
många pröfningar, så mycken
hängifven-het och anspråkslös godhet, att ni ej kan
göra er någon föreställning derom. Jag
kan knappt tänka på henne, än mindre
tala om henne utan att känna mig rörd.
Låt denna känsla ersätta hvad jag kunde
säga er och låt mig tacksamt få anförtro
henne till er välvilja.
Ännu en gång utsträckte han öppet sin
hand till stackars Flora, men återigen
kunde ej stackars Flora lika öppet
mottaga den; hou fann det ej löna mödan att
göra något öppet, utan måste behandla
allt som intriger och hemligheter. Lika
mycket till hennes förnöjelse som till hans
förskräckelse, betäckte hon den med sin
schalsnibb, när hon tog den. Då hon
derpå såg ut genom kontorets glasdörr
och varseblef tvenne personer, som
närmade sig, utropade hon med innerjigt
välbehag: ”Pappa! Tyst Arthur, för himlens
skull!” och vacklade tillbaka till sin stol,
i det hon på ett förvånande sätt låtsade
som om hon vore nära att dåna,
öfver-väldigad af den förskräckliga
öfverrask-ningen och af sina jungfruliga, blyga
känslor.
Patriarken kom emellertid med sitt
själlöst strålande ansigte till kontoret, följande
i Pancks kölvatten. Pancks öppnade
dörren för honom, bogserade in honom och
drog sig sedan tillbaka till sin egen
an-kargrund i ett hörn.
— Jag hörde af Flora, sade
Patriarken med sitt välvilliga småleende, att hon
ämnade göra er ett besök, göra er er ett
besök. Och då jag var ute, tänkte jag
att jag också kunde komma och helsa på,
och helsa på.
Den menniskoälskande visdom, som han
inlade i dessa ord (hvilka icke i sig
sjelf-va voro djupsinniga), medelst sina blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
