- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
190

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sagt er, att ni ska’ lefva för att se’et.
Det ä’ då öfverenskommet, miss Dorrit?

— Öfverenskommet att jag — skall —

— Ej låtsa om mig, när ni ser mig,
om jag ej gör början. Inte bry er om
mig, när jag kommer eller går. Det ä’
mycket lätt. Det ä’ ingen förlust, jag
ä’ inte vacker, inte något godt
sällskap, jag ä’ bara min principals mullvad.
Ni behöfver inte göra annat än tänka: “åh,
Pancks, zigenaren, med sina spådomar —
han ska’ säga mig resten af mitt öde
en gång —jag ska’ lefva för att se’ et.«
Det ä’ öfverenskommet, Miss Dorrit?

— Ja-a, stammade lilla Dorrit, som
han i högsta grad hade förvirrat, jag
förmodar det, om ni ej menar något ondt.

— Godt! Mr Pancks såg på dörren
till det närgränsande rummet och lutade
sig framåt.

— Hederlig menniska, qvinna med goda
sidor, men tanklös och pratsjuk, miss
Dorrit?

Härpå gnuggade han sina händer, som
om samtalet varit mycket
tillfredsställande för honom, flåsade sin väg till dörren
och nickade sig välvilligt ur sigte.

Om lilla Dorrit varit utomordentligt
förvånad öfver sin nya bekantskaps
besynnerliga uppförande och öfver att finna
sig inbegripen i en sådan underlig
traktat, förminskades ej hennes förvåning
genom de omständigheter, som följde härpå.
Utom det, att mr Pancks iakttog hvarje
tillfälle, som han kunde få i mr Casbys
hus, att betydelsefullt blicka på henne och
fnysa åt henne — som visst ej var
mycket, efter hvad han redan hade gjort —
började han innästla sig i hennes dagliga
lif. Hon såg honom ständigt på gatan.
Då hon var hos mr Casbys, råkade hon
honom alltid der. Då hon var hos mrs
Clennam, kom han dit under någon
förevändning, liksom för att behålla henne i
sigte. En vecka hade ej förflutit, då hon
tiU sin förvåning en afton träffade honom
i vaktstugan, der han konverserade med
den vakthafvande fångvaktaren med hela
utseendet af en nära bekant. Nästa
orsak till öfverraskning var att finna honom

lika obesvärad inom fängelset; att höra,
det han inställde sig bland de
uppvaktande vid hennes,fars söndags-levéer; att se
honom spatsera på gården arm i arm med
någon vän bland medlemmarne; att
genom ryktet få veta, det han en afton, då
samfundets klubb höll sin sammankomst
i Kryp-in, högligen utmärkt sig genom att
ställa ett tal till denna stiftelses
ledamöter, sjunga en visa, och undfägna
sällskapet med fem gallons *) öl — man hviskade
till och med om en skäppa räkor. Den
verkan, som alla dessa fenomener hade
på mr Plornish, då han under sina
trogna besök blef ett ögonvittne dertill,
gjorde på lilla Dorrit ett nästan lika starkt
intryck som det, hvilket förorsakades af
sjelfva fenomenerna. De tycktes binda
honom, lägga kafle i munnen på honom.
Han kunde endast stirra framför sig
och ibland svagt mumla, att man ej i
Blödande Hjertats gård skulle tro, att
detta verkligen vore Pancks; men han
sade aldrig ett ord mer, gjorde ej ett
tecken mer, ej en gång till lilla Dorrit. Mr
Pancks krönte sitt hemlighetsfulla
uppförande med att göra Tips bekantskap på
något okändt sätt och att taga en
söndagspromenad inom fängelset vid denne
unge gentlemans arm. Under thela denna
tid gaf han ej minsta akt på lilla Dorrit,
utom en eller två gånger, då han råkade
komma henne nära, men ingen annan var
i grannskapet; vid dessa tillfällen sade
han i förbigående med en vänlig nick och
en uppmuntrande fnysning: “Pancks,
zigenaren — spådomarne.“

Lilla Dorrit arbetade och sträfvade som
vanligt, undrande öfver allt detta, men
hon gömde sin förundran inom sig sjelf
på samma sätt, som hon varit van att
gömma tyngre bekymmer. Det smög sig
sakta och långsamt en förändring öfver
hennes tåliga hjerta. Med hvarje dag
blef hon mer sluten. Hennes förnämsta
önskan, i afseende på sig sjelf, var att
obemärkt få gå ut ur och in i fängelset,
samt att äfven annorstädes bli öfversedd
och förgäten.

*) En gallon svarar mot 1| kanna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free