Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Daniel Doyce skakade allvarsamt på
hufvudet och återtog.
— Jag fruktar det.
— Derföre, sade Clennam, skulle vi
med ett ord komma öfverens om, att det
ej är rätt att tala illa om mr Gowan.
Det skulle vara lumpet att sålunda
tillfredsställa en fördom emot honom. Och
jag, för min del, beslutar att ej nedsätta
hans värde.
— Men jag är ej fullt så säker på mig
sjelf och derföre förbehåller jag mig mitt
privelegium att klandra honom. Men om
jag ej är säker på mig sjelf, så är jag
säker på er, Clennam, och jag vet hvad
för en rättskaffens man ni är och huru
mycken aktning ni förtjenar. God natt,
min vän och kompanjon.
Han skakade hans hand, när han sade
detta, på ett sätt som om det legat
något djupt allvar under deras samtal; och
de åtskiljdes.
Vid denna tid hade de åtskilliga
gånger besökt familjen och hade alltid märkt
att, när också endast en aflägsen
hänsyft-ning gjordes på mr Henry Gowan, då
han ej var med dem, återkom det moln,
hvilket förmörkat solskenet på mr
Mea-gles’ panna, samma morgon” de
händelsevis råkades vid färjan. Om Clennam
någonsin inrymt den förbjudna böjelsen i
sitt hjerta, hade denna period varit
honom en svår pröfvotid; under de
närvarande omständigheterna betydde den
otvif-velaktigt ingenting — ingenting.
Om hans hjerta mottagit den
förbjudne gästen, så skulle också hans tysta
själskamp under denna tid egt någon förtjenst.
I hans beständiga bemödande att ej låta
förleda sig af den nya form, som antogs
af den herrskande synd, hvilken han af
erfarenheten kände, nemligen den att
befrämja sjelfviska intressen medelst låga
och föraktliga medel, men att i stället
fasthålla sig vid högsinnade principer af
heder och ädelmod, kunde också ha legat
någon liten förtjenst. I hans beslut att
icke en gång undvika mr Meagles’ hus
för att bespara sig sjelf smärta, på det
lian ej derigenom skulle oroa dottern, då
hon blefve orsaken till ett aflägsnande,
som han trodde fadern ogerna skulle se,
kunde också ha legat någon liten förtjenst.
I den anspråkslösa samvetsgrannheten att
alltid bibehålla i sigte den större
öfver-ensstämmelsen med mr Govvans ålder och
det mer intagande i hans person och sätt,
kunde också ha varit någon liten förtjenst.
I att göra allt detta och än mycket mer
på ett fullkomligt okonstladt sätt och med
manlig och stilla ståndaktighet, under det
smärtan inom honom (egen för hans lif
och öden) var ganska bitter, kunde också
ha legat en lugn karaktersstyrka. Men
efter det beslut, som han fattat kunde
han ej tillräkna sig dylika förtjenster; och
en sådan sinnesförfattning var ingens —
ingens.
Mr Gowan brydde sig ej heller
mycket om, om den var ingens eller någons.
Han bibehöll vid alla tillfällen en
fullkomlig jenmhet i sitt sätt, liksom om
möjligheten, att Clennam skulle ha fördristat
sig att öfverväga den stora frågan, vore
både för aflägsen och för löjlig att ens
tänka sig. Han visade alltid Clennam
mycken vänlighet och umgicks med
honom på ett så ledigt sätt, att han äfven
deruti (förutsatt att lian ej fattat sitt
kloka beslut) skulle ha funnit något
särdeles obehagligt för sin dåvarande
sinnesförfattning.
— Det var rätt ledsamt, att ni ej var
med oss i går, sade mr Henry Gowan,
när han följande morgon gjorde Clennam
ett besök. Vi tillbragte en rätt angenäm
dag derborta vid floden.
Så hade han hört, sade Arthur.
— Af er kompanjon? frågade Henry
Gowan. En sådan präktig gubbe han är.
— Jag har mycken aktning för honom.
— Vid Jupiter, han är en förträfflig
menniska! sade Gowan. Så naiv, så
enkel, så förundransvärdt godtrogen!
Här var en af de många små
ojemn-heter, som brukade såra Clennams öron.
Han låtsade ej märka den, men
upprepade, att han hyste största aktning för mr
Doyce.
— Han är ypperlig! Att vid den
åldern se honom stöfva fram så der, utan
att låta något falla bredvid vägen, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
