- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
215

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

några ögonblicks förlägen tystnad, sade
Arthur:

— Kanske vore det bäst, om mr
Mea-gles fick se henne, miss Wade?

— Det går lätt för sig, sade hon.
Kom hit, barn.

Hon öppnade en dörr, under det hon
sade detta och förde vid handen in
flickan. Det var eget att se dem båda
bredvid hvarandra: flickan, som, till hälften
obeslutsamt, till hälften häftigt, med
fing-rarne veckade på framstycket af sin
kläd-ning; miss Wade, som med sitt lugna
an-sigte uppmärksamt betraktade henne,
visade i sjelfva sitt lugn (liksom slöjan
röjer den form den betäcker) för en
åskådare med öfvertygande kraft den okufliga
häftigheten i sin egen karakter.

— Se här, sade hon på samma lugna
sätt som förut. Här är din beskyddare,
din husbonde. Han vill föra dig tillbaka
till sig, om du förstår att uppskatta
denna ynnest och vill följa honom. Du kan
åter få bli ett folium åt hans vackra
dotter, en slaf af hennes älskvärda nycker
och en leksak, som visar familjens
godhet. Du kan få igen ditt löjliga namn,
som lekfullt pekar ut dig och skiljer dig
från andra, ty det är ju rätt att du skall
bli utpekad och skilj d från alla andra.
(Din härkomst, som du vet, du måste ej
glömma din härkomst.) Du kan återigen
bli visad för denna gentlemans dotter,
Harriet, och hållen i hennes närhet, för
att vara ett lefvande bevis på hennes egen
öfverlägsenhet och nådiga nedlåtenhet. Du
kan återvinna alla dessa förmåner och
många dylika af samma slag, som jag
gissar uppvakna i mitt minne, under det
jag talar, och hvilka du förlorar genom
att taga din tillflykt till mig — du kan
återvinna dem alla, genom att säga dessa
herrar huru ödmjuk och ångerfull du är
och genom att följa dem hem för att få
förlåtelse. Hvad säger du, Harriet? Vill
du gå?

Under inflytandet af dessa ord, hade
flickans vrede småningom tilltagit och
hennes rodnad förhöjts; hon svarade nu, i
det hon för ett ögonblick såg upp med

sina glänsande svarta ögon och
hopkra-made med handen de veck hon plockat på:

— Jag vill hellre dö!

Miss Wade, som ännu stod bredvid
henne och höll hennes hand, såg sig lugnt
omkring och sade småleende:

— Mina herrar! Hvad viljen J göra
härvid ?

Stackars mr Meagles hade blifvit så
obeskrifligt förvånad öfver att höra sina
bevekelsegrunder och handlingar så
misstydas, att han ej förmått yttra ett ord
till sitt försvar; men nu återfick han
talförmågan.

— Tattycoram, sade han, ty jag vill
ännu kalla dig vid detta namn, min goda
flicka, i medvetandet af att jag ej
menade annat än godt, när jag gaf dig det,
och öfvertygad om, att du också vet det —

— Det gör jag inte, sade hon åter, i
det hon nästan ref sönder sina kläder
med den ifriga handen.

— Nej, kanske icke nu, sade mr
Meagles, icke då det der fruntimrets ögon så
uppmärksamt betrakta dig, Tattycoram;
hon såg på dem för ett ögonblick, och
du är under inflytandet af den makt, som
vi se att hon utöfvar öfver dig; nej,
kanske icke nu, men en annan gång.
Tattycoram, jag vill ej fråga det der
fruntimret, om hon tror hvad hon har sagt,
fast både jag och min vän veta, att hon
talat i vrede och illvilja, ehuru hon
kuf-var sig sjelf med en beslutsamhet, som
den, hvilken en gång sett det, ej gerna
glömmer. Jag vill ej fråga dig med den
hågkomst du har af mitt hus och allt
som tillhör det, om du tror det. Jag vill
endast säga, att du har ingen bekännelse
att afgifva till mig eller de mina, ingen
förlåtelse att begära; allt hvad jag i
verl-den ber dig om är, räkna till fem och
tjugu, Tattycoram.

Hon såg på honom för ett ögonblick
och sade sedan med rynkad panna:

— Jag vill inte. Var så god och för
bort mig, miss Wade.

Den strid, som nu rasade inom henne,
mildrades ej af något; den var endast
mellan häftig trotsighet och envishet.
Hennes varma färg, hetsiga blod, häftiga an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free