- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
219

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon var så skön i sin enkla
trädgårdshatt och ljusa sommardrägt, med sitt
yppiga hår, som nedföll i naturliga lockar,
med sina undrande ögon, som för ett
ögonblick upplyftes mot hans, och i
hvil-ka aktning och förtroende för honom
tydligt blandades med en blyg sorgsenhet
för hans skull, att det var väl för hans
lugn — eller illa för hans lugn, han visste
ej riktigt hvilketdera — att han fattat
det allvarliga beslut, som han så ofta
tänkt på.

Hon bröt en ögonblicklig tystnad med
att fråga, om han visste, att pappa hade
tänkt på att göra än en resa utomlands?
Han sade, att han hört talas derom. Hon
bröt än en ögonblicklig tystnad med att
tvekande tillägga, att pappa hade
öfver-gifvit denna tanke.

Han tänkte då genast: “de skola gifta

• U

sig.

— Mr Clennam, sade hon, än mer
blygt och tvekande och med så låg röst,
att han måste nedböja sitt hufvud för att
lyssna till hennes ord. Jag skulle gerna
vilja ge er mitt förtroende, om ni ville
vara så god och emottaga det. Jag skulle
gerna ha gifvit er det för längesedan,
emedan jag kände, att ni mer och mer blef
vår vän.

— Hur kan jag någonsin vara annat
än stolt öfver ett dylikt! Var god och
gif mig det. Var god och lita på mig.

— Jag har aldrig fruktat att lita på
er, sade hon, och höjde oförbehållsamt
sina ögon till hans ansigte. Jag tror att
jag skulle ha talat vid er för någon tid
sedan, om jag endast vetat huru jag skulle
börja. Men jag vet det knappt äfven nu.

— Mr Gowan har stor orsak att vara
lycklig, sade Arthur Clennam. Gud
välsigne hans hustru och honom!

Hon gret, då hon försökte att tacka
honom. Han lugnade henne, tog hennes
hand, som med de darrande rosorna låg
på hans arm. tog de återstående rosorna
ur densamma och förde dem till sina
läppar. Nu först syntes det honom, som
om han slutligen afstod från det döende
hoppet, hvilket flämtat i någons hjerta
och förorsakat det så mycken smärta och

oro; och från denna stund blef han i
sina egna ögon, i afseende på dylika
förhoppningar och utsigter, en mycket äldre
man, som tagit afsked af denna del af
lifvet.

Han lade rosorna vid sitt bröst och
de gingo en stund tyst och långsamt
framåt, under de skuggrika träden. Derpå
frågade han henne med en röst af
uppmuntrande välvilja, om det vore något
annat, som hon önskade säga honom som
sin vän och sin fars vän, hvilken var så
mycket äldre än hon sjelf; om det var
något förtroende, som hon ville ge honom,
någon tjenst hon vill begära, något litet
bidrag till sin lycka, som hon ville
förunna honom den ständiga glädjen att tro,
att det stode i hans förtnåga att skänka.

Hon ämnade svara, men
öfverväldiga-des så af någon liten dold sorg eller
deltagande — hvad kunde det väl vara? —
att hon åter utbristande i tårar, sade:

— O, mr Clennam! Gode, ädle mr
Clennam, ack, säg mig, att ni ej klandrar
mig!

— Jag klandra er? sade Clennam. Min
bästa flicka! Jag klandra er? Nej!

Sedan hon hopknäppt sina händer öfver
hans arm och förtroendefullt blickat i hans
ansigte, samt med några hastigt uttalade
ord yttrat, att hon tackade honom af hela
sitt hjerta (hvilket hon verkligen gjorde,
om det är känslans källa), lugnade hon
sig småningom och, under det han då och
då sade några uppmuntrande ord, gingo
de långsamt och nästan tyst genom den
mer och mer mörknande alléen.

— Och nu, Minnie Gowan, sade
Clennam slutligen småleende; ville ni ej be
mig om något?

— Ack! jag har mycket att be er om.

— Det är bra! Jag hoppades det; jag
har då ej misstagit mig.

— Ni vet hur man älskar mig hemma
och hur jag älskar mitt hem. Kanske
ni knappt tror det, bäste mr Clennam,
då ni ser mig lemna det af eget fritt val
och vilja, men jag älskar det obeskrifligt.

— Jag är säker derpå, sade Clennam.
Kan ni tro att jag tviflar derpå?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free