Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närvarande tak, så är det er af hjertat
undt att ha er del deri. Och om så skulle
hända, att ingenting funnes under detta
närvarande tak. sä vore det er ända af
hjertat undt att ha er del deri, sä väl
som om det skulle vara någonting,
mycket eller litet. Och det ä? livad jag
menar och sä bedrar jag er inte och
följaktligen ä’ det jag som anhåller om det
af er och livarföie då inte göra det?
Pä detta vältalighetsprof, hvilket mr
Plornish alltid framsade, som om det
hade kostat honom ett ofantligt arbete att
författa det (som det också otvifveiaktigt
hade), svarade mr Plornishs fader med
gnällande röst:
— Jag tackar dig på det vänligaste.
Thomas, och jag känner väl diu goda
mening och det är för den samma, som
jag pä det vänligaste tackar dig. Men
nej, Thomas. Till dess det blir sådana
tider då det icke ä’ att ta det ur dina
barns mun, ty att ta ä’ det. kalla det vid
hvad namn du vill det, och det förblir
det och likaledes att pröfva dem ehuru
må de komma och alltför snart kunna de ej
komma, nej, Thomas nej!
Mrs Plornish, som vändt sig bort
några ögonblick med förklädssnibben i hand,
blandade sig åter i samtalet med att säga
miss Dorrit, att pappa ämnade sig öfver
floden för att betyga sin vördnad, så vida
hon ej visste nagot skäl, hvarföre det ej
skulle vara angenämt.
— Jag går direkte hem. var hennes
svar, och om han vill komma med mig,
skall jag så gerna ta hand om honom —
bli sä glad, sade lilla Dorrit, som alltid
fruktade att såra de svaga, öfver hans
sällskap.
— Se på det, pappa! utropade mr
Plornish. A’ inte ni en fiffig ung man, som
får gå och promenera med miss Dorrit!
Låt mig nu knyta en riktigt sprättig
rosett på er halsduk, pappa, ty ni är ju
sjelf en så riktig sprätt som trots någon.
Under detta barnsliga skämt putsade
hans dotter upp honom och gaf honom
en kärleksfull omfamning, stod sedan vid
dörren med sitt svaga barn på armen,
medan det starka barnet tumlade utför
trappan, och såg efter honom, då han
vacklade bort vid lilla Dorrits arm.
De gingo långsamt och lilla Dorrit
förde honom öfver jernbron, samt lät honom
sätta sig att hvila der en stund; de
blickade utat floden och talade om fartygen
och den gamle berättade hvad han skulle
göra, om han hade ett skepp fullt med
guld, som kom hem till honom (hans plan
var att taga ett präktigt logis för
Plor-nisharne och sig sjelf vid nngon
lustträd-gärd, och der skulle de bo hela sin öfriga
lefnad, uppassade af kyparn) och det var
verkligen en födelsedagshögtid för den
gamle. De voro inom fem minuters väg
från sitt mål, då de stötte pä Fanny vid
hörnet af hennes gata; hon hade pä sig
sin nya hatt och var destinerad till
samma hamn. ,
— Nå, Gud bevare mig, Amy!
utropade denna unga dam, häpnande. Ar det
verkligen din mening!
— Min mening, hvad, bästa Fanny?
— Nå ja, jag har kunnat trott dig om
mycket, svarade den unga damen,
brinnande af harm, men jag tror inte att jag
en gång kunnat tro dig om detta!
— Fanny! utropade lilla Dorrit, sårad
och förvånad.
— Ah! Fannya mig inte, du lilla
lågsinnade varelse, låt bli det! En sådan idé!
Att midt på stora ljusa dagen gå genom
gatorna med en tiggare! (hon utslungade
det sista ordet med en sådan kraft, som
om det varit en kula från en luftbössa.)
— O Fanny!
— Jag säger Fannya mig inte för jag
tål det inte. Jag har aldrig hört något
dylikt. Det sätt, hvarpå du föresatt dig
att vid alla tillfällen vanhedra oss, är
verkligen skamligt. Du lilla elaka
men-niska!
— Vanhedrar det någon att vårda sig
om denne stackars gamle man? sade lilla
Dorrit, mycket saktmodigt.
— Ja, miss, svarade hennes syster, och
det borde du veta att det gör. Och du
vet att det gör det. Och du gör det,
emedan du vet att det gör det. Det är
ditt största nöje att påminna din familj
om deras olyckor. Och det andra stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
