- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
252

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Först trodde Clennam, att han var
drucken. Men snart märkte han, att
fastän han kanske var något upprymd af ölet,
var dock ej källan till hans upplifvade
sinnesstämning brygd af malt eller
distil-lerad af säd eller frukt.

— Hur står det till, miss Dorrit? sade
Pancks. Jag trodde att ni ej skulle
tycka illa vara om, att jag sprang upp ocli
tittade in på ett ögonblick. Jag hörde af
mr Dorrit, att mr Clennam var här. Hur
mår ni, min herre?

Clennam tackade honom och sade, att
han var glad att se honom så munter.

— Munter! sade Pancks. Jag ä’ ve
ett briljant lynne, min herre. Jag kan
inte dröja ett ögonblick för man skulle
sakna mig och jag vill inte att man ska’
sakna mig. — Hä, miss Dorrit?

Han tycktes erfara en oändlig
tillfredsställelse i att vädja till henne och betrakta
henne; på samma gång drog han med
största liflighet fingrarne genom sitt hår,
till dess han liknade ett mörkt species af
cacadora-slägtet.

— Jag har inte varit här en
halftim-me. Jag visste, att mr Dorrit skulle
intaga presidentstolen och jag sade: jag vill
gå och understödja honom! Jag borde
rätteligen vara nere i Blödande Hjertats
gård nu; men jag kan bråka med dem i
morgon. — Hä, miss Dorrit?

Hans små svarta ögon utkastade
elektriska gnistor. Ja, hans hår tycktes
gnistra, under det han lufvade till det. Han
var i ett så starkt laddadt tillstånd, att
man lätt nog kunde tro sig om att
framkalla gnistor och knäppar, från hvilken
del af hans person som helst, genom att
sätta knogen derpå.

— Präktigt sällskap här, sade Pancks.
— Hä miss Dorrit?

Hon var till hälften rädd för honom
och visste ej hvad hon skulle säga. Han
skrattade och nickade åt Clennam.

— Bry er inte om honom, miss
Dorrit. Han ä’ en af våra. Yi kom
öfver-ens om, att ni inte skulle låtsa om mig
inför annat folk, men vi mente inte mr
Clennam. Han ä’ en af våra. Han vet

af et. Vet ni inte, mr Clennam? — Hä,
miss Dorrit?

Denna besynnerlige varelses munterhet
tycktes hastigt smitta Clennam. Lilla
Dorrit såg detta med häpnad och anmärkte
att de snabbt utbytte blickar.

■— Jag gjorde någon anmärkning, sade
Pancks, men jag bedyrar, att jag glömt
hvad det var om. Ah, nu vet jag!
Präktigt sällskap här. Jag har trakterat hela
klungan. — Hä, miss Dorrit?

— Det var mycket frikostigt af er,
sade hon, i det hon åter märkte, att de
vexlade blickar.

— Inte alls, sade Pancks. Tala inte
om’et. Jag håller på att bli förmögen
karl, de’ ä’ hela saken. Då kan jag stå
ut med att vara frikostig. Jag tror att
jag ska’ ge dem en traktering här. Bord
dukade på gården. Bröd i stackar. Pipor
i knippor. Tobak i hästlass. Biffstek och
plumpudding åt hvar och en. Ett
half-stop dubbel porter per man. Ett qvarter
vin också, om de vill ha och
myndigheterna tillåta. Hä, miss Dorrit?

Hon var så ytterligt förvirrad öfver
hans sätt, eller rättare sagdt öfver, att
Clennam mer och mer tycktes förstå
honom (ty hon såg på honom hvarje gång
mr Pancks med en cacadordemonstration
vände sig till henne), att hon endast
rörde på läpparna för att svara, men ej
förmådde yttra ett ord.

— Men, apropos! sade Pancks. Ni
skulle lefva för att se hvad som var
bakom oss på er lilla hand. Och det ska’
ni, de’ ska ni, min sötunge! — Hä, miss
Dorrit?

Han hejdade sig hastigt. Hvarifrån han
nu fick den tillökning af (svarta testar,
som framsköts ur hans hufvud på alla
sidor, alldeles som de myriader spetsar,
hvilka bli synliga i sista afdelningen af
ett stort fyrverkeri, var verkligen en
underbar hemlighet.

— Men man ska’ sakna mig, sade han
åter, och jag vill ej att man ska’ sakna
mig. Mr Clennam, ni och jag gjorde ett
aftal. Ni ska’ finna att jag håller mig
te’et. Ni ska’ få se att jag nu ä’ färdig
att hålla mitt löfte, min herre, om ni vill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free