Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hyst motvilja mot honom af intet annat
skäl, än att han stått honom i vågen.
Plågad af dessa tankar, började han
nu önska att bröllopet väl vore förbi,
Gowan och hans unga fru bortresta, samt
han lemnad åt sig sjelf för att uppfylla
sitt löfte och verka i det ädla kall, som
han åtagit sig. Den sista veckan var
verkligen en orolig mellantid för hela
huset. I Pets eller Gowans närvaro
strålade mr Meagles’ ansigte; men Clennam
hade mer än en gång funnit honom allena,
betraktande vågskålarne och skopan med
fördunklad syn, han hade ofta sett
honom blicka efter de älskande i
trädgården eller annorstädes, der de ej märkte
honom, med det gamla molnet på pannan,
öfver hvilken Gowan fallit som en skugga.
Då man ordnade huset för den stora
högtidligheten, rubbades många små minnen
från faderns, moderns och dotterns
ford-na resor och gingo hand ur hand;
stundom midt ibland dessa stumma vittnen
vittnen till det lif, som de fört tillsammans,
hände det, att också Minnies mod sjönk
och hon utbrast i tårar och klagan. Mrs
Meagles, den gladaste och verksammaste
bland mödrar, gick sjungande omkring
och sökte uppmuntra alla. Men hon, den
hederliga själen, hade sina stunder i
skafferierna, då hon gret till dess ögonen voro
röda; när hon kom derifrån skyllde hon
på syltad lök och peppar, samt sjöng med
klarare röst än förr. Mrs Tickits
be-dröfvade själ fann ej någon lindring i
Bu-chans Husmedicin; hon led mycket af
nedslagenhet, när hon vidrörde minnen
från Minnies barndom. Då denna blef
henne alltför öfvermäktig, skickade hon
upp hemliga budskap, innehållande, att
hon ej var klädd så, att hon kunde visa
sig, men att hon bad om att få se “sitt
barn“ i köket; der brukade hon välsigna
sitt barns ansigte, välsigna sitt barns hjerta
och omfamna sitt barn i ett virrvarr af
tårar och gratulationer, skärbräden,
bröd-kaflar och pastejdeg, med hela den
ömhet en tillgifven tjenare kan visa, som
verkligen är en ganska vacker ömhet.
Men alla dagar som skola komma,
inträffa också; bröllopsdagen skulle komma
och den kom; med den kommo också alla
Barnaclarne, som voro bjudna till
högtiden.
Der var mr Titus Barnacle från
Omsveps-expeditionen och News Street,
Gro-svenor Square, tillika med den
kostsamma mrs Titus Barnacle, née Stiltstalking,
som kom tiden emellan qvartalsdagarne
att synas så lång och de tre kostsamma
Missarna Barnacle, som med sin dubbla
last af talanger voro färdiga att gå af
stapeln, ehuru de ännu ej gjort det under
de kanonsalfvor, som man skulle ha
väntat sig, utan nästan tycktes fastna i
dockan. Det var Barnacle Junior, också från
Omsveps-expeditionen. som lemnat sitt
lands skeppsfart, hvilken han på ett eller
annat sätt förmodades ha tagit under sitt
beskydd att hjelpa sig sjelf, och
sanningen att säga, minskade han ej
verksamheten af sitt beskydd genom att lemna
den i fred. Der var den intagande unge
Barnacle, som tillhörde den qvickare
grenen af familjen, också från
Omsveps-expeditionen; gladt och angenämt
understödde han högtidligheten och behandlade
den på sitt vanliga sprittande sätt, som
om den tillhört ceremonierna och
rättigheterna i Ecklesiastik-departementet af
“Huru det icke skulle göras.“ Der voro
trenne andra unga Barnaelar från trenne
andra embetsverk, fadda för alla sinnen,
i stort behof af något att sätta smak
på dem, hvilka betraktade bröllopet på
samma sätt som de skulle ha betraktat
Nilen, det gamla Rom, en ny sångare
och Jerusalem.
Men der funnos än större högdjur. Der
var Lord Decimus Titus Barnacle, som
doftade af Omsveps-expeditionen — ja,
man kände i hans närhet lukten af
depeschlådorna. Der var verkligen Lord
Decimus Titus Barnacle som uppstigit till
samhällets höjder på vingarne af en tanke,
uttryckande ädel harm, och den var, My
Lords, det återstår mig än att lära, att
det behöfves en minister i detta fria land
att sätta gränsor för dess folks filantropi,
att förlama dess barmhertighet, att fjettra
dess allmänna sjelfkänsla, att förminska
dess företagsamhet, att dämpa dess obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
