Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ka, och ett tålamod, en tystlåtenhet som
ingen kunde uttrötta.
— Jag anade föga, min herre, sade
Pancks, då ni och jag gingo öfver
Smith-field den der aftonen, ocli jag sade er
hvad slags uppbördsman jag var, att detta
skulle inträffa. Jag anade föga, min herre,
då jag sade er, att ni ej tillhörde
Clen-nams från Cornwall, att jag nå’nsin skulle
komma att säga er hvilka voro Dorrits
från Dorsetshire.
Han började då berätta, huru han hade
detta namn anteeknadt i sin bok och
der-före kommit att fästa sin uppmärksamhet
dervid. Huru, emedan han ofta funnit,
att tvenne alldeles lika namn, om de
äf-ven tillhörde samma ort, dock ej
bevisade den ringaste slägtskap, hvarken nära
eller aflägsen, han ej först gjort mycket
afseende derpå, annat för än att
spekulera på, hvilken förvånande förändring
skulle inträffa i den lilla sömmerskans
ställning, om man kunde bevisa, att hon
hade någon andel i en så betydlig
förmögenhet. Huru han nästan förmodade,
att han af sig sjelf vidare utvecklat denna
tanke, emedan det var något ovanligt hos
den lilla stillsamma sömmerskan, som
behagade honom och retade hans
nyfikenhet. Huru han hade trefvat sig fram tum
för tum och “mullvadat fram det min
herre. “ (det var mr Pancks uttryck), korn
för korn. Huru, i början af det arbete,
som mr Pancks beskref med detta nya
verb, hvilket han gjorde uttrycksfullare
genom att tillsluta sina ögon och skaka
håret öfver dem, när han uttalade det,
han kommit från hastiga ljusglimtar och
förhoppningar till plötsligt mörket och
inga förhoppningar och sä tillbaka igen och
åter tillbaka. Huru han hade gjort
bekantskaper i fängelset, endast för att få
komma och gå der, som andra kommande
och gående; och huru den första
ljusstrålen omedvetet gafs honom af mr Dorrit
sjelf och af hans son, med hvilka han
lätt blifvit bekant och med hvilka han
talade mycket, så der tillfälligtvis (“alltid
mull vadande mig fram, förstår ni“ sade
mr Pancks), och af hvilka han fick veta,
utan att misstänkas, två eller tre små om-
ständigheter af familjens historia, hvilka,
sedan han börjat få egna ledtrådar, gåfvo
honom anvisning på andra. Hur det
slutligen blifvit klart för mr Pancks, att han
verkligen upptäckt den laglige arfvingen
till en stor förmögenhet, och att denna
upptäckt endast behöfde mogna till
lagenlig omständighet och fullkomlighet.
Huru han derpå låtit sin värd mr Rugg, på
ett högtidligt sätt aflägga ed på att hålla
saken hemlig, samt tagit honom till
mull-vadskompanjon. Huru de hade användt
John Chivery som ende skrifvare och
agent, då de sågo hvem han egnade sin
tillgifvenhet. Och huru de, intill denna
stund, då autoriteten, som egde
myndighet i banken och voro lärda i juridiken,
förklarat deras arbete lyckligen afslutadt,
ej förtrott sig till någon annan mensklig
varelse.
— Så att, slöt Pancks, om hela saken
hade gått på tok i sista ögonblicket, min
herre, t. ex. dagen före den, då jag
visade er våra papper på fängelsegården,
eller till och med just den dagen, så hade
ingen annan än vi sjelfva blifvit grymt
svikna i sina förhoppningar eller blifvit
en penny fattigare.
Clennam, som under hela denna
berättelse oupphörligt skakat hans händer,
föranlets häraf att säga med en förvåning,
hvilken knappt förminskades af. att han
blifvit förberedd på hufvudupptäckten:
— Min bäste mr Pancks, detta måste
ha kostat er en betydlig summa pengar.
*— Temligen stor, sade den
triumferande Pancks. Ingen småsak, fast vi
gjorde det så billigt som möjligt. Det hade
sig litet svårt ibland att förskjuta
pen-garne, ska’ jag säga er.
— Svårt! upprepade Clennam. Och
huru många svårigheter har ni ej på ett
underbart sätt besegrat i hela denna affär!
i det han åter skakade hans hand.
— Jag ska’ säga er hur jag gjorde,
sade den förnöjde Pancks, i det han
försatte sitt hår i ett lika upprymdt tillstånd
som sig sjelf. Först gaf jag ut allt hvad
jag sjelf hade. Det var inte mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
