- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
7

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ack, låt mig kalla min
kammarjungfru, ropade den längsta af de unga
damerna.

— Ack, låt mig ge henne detta vatten,
sade den mindre, som ej talat förut.

Som båda läto sina ord följas af
handling, felades ej bistånd Och när de
tven-ne jungfrurna kommo in (eskorterade af
kuriren, på det ingen skulle slå dem med
stumhet genom att tilltala dem på ett
frem-mande språk), såg det verkligén ut som
om der varit för mycken hjelp. Då
gentlemannen såg detta och med några ord
omnämnt det till det yngsta och minsta af
de unga fruntimren, lade han sin hustrus
arm på sin axel, upplyfte och bar bort
henne.

Då hans vän blifvit lemnad allena med
de andra resande, gick han långsamt fram
och tillbaka i rummet, utan, att åter
närma sig elden och drog på ett
begrundande sätt i sina svarta mustacher, som om
han kände sig skyldig till det gifna
gen-mälet. Under det föremålet derföre i ett
hörn andades liämnd, tilltalade chefen med
värdighet denne gentleman.

— Er vän, min herre, sade han, är
— ha — är något otålig; och i sin
otålighet märker han kanske ej rätt hvad
han är skyldig — hum — skyldig —
men vi vilja låta det passera, låta det
passera. Er vän är något otålig, min
herre.

— Det förhåller sig kanske så. min
herre, svarade den andre. Men som jag
haft den äran att göra denne gentlemans
bekantskap på hotellet vid Généve, der
vi och mycket annat godt sällskap
rakades för någon tid sedan, och som jag haft
den äran att sällskapa och samtala med
denne gentleman under flera derpå
följande utflykter, kan jag ej höra något —
nej, icke en gång från en person af ert
stånd och ert utseende, min herre — som
är förklenande för denne gentleman.

— Ni behöfver ej frukta, min herre,
att höra något sådant af mig. Då jag
anmärkte att er vän visade otålighet, sade
jag ej något sådant. Jag gör denna
anmärkning, emedan man ej kan tvifla på,
att min son, som både genom börd och

genom — ha — uppfostran är — hum
— en gentleman, gerna skulle ha rättat
sig efter en höfligt uttryckt önskan att
lemna elden tillgänglig för hela det
närvarande sällskapet. Hvilket jag
fullkomligt gillar såsom grundsats — emedan —
ha — emedan alla äro lika — hum —
vid dylika tillfällen.

— Godt! var svaret. Och dermed är
det slut! Jag är er sons ödmjuke tjenare.
Jag ber er son mottaga en försäkran om
min djupa aktning. Och nu, min herre,
vill jag medge, gerna medge, att min vän
ibland är vid sarkastiskt lynne.

— Damen är er väns hustru*min herre?

— Damen är min väns hustru, min
herre?

— Hon är ganska vacker.

— Min herre, hon är oförliknelig. Det
är ännu första året af deras giftermål.
De resa dels för nöje, dels för konstens
skull.

— Er vän är då artist, min herre?

Gentlemannen svarade med att kyssa

fingrarne på sin högra hand och att med
hela armens längd hvifta denna kyss"åt
himmelen. Liksom ville han säga: jag
egnar honom åt de himmelska makterna
som en odödlig artist!

— Men han är en man af god familj,
tillade han. Han har de bästa
slägtskaps-förbindelser. Han är mer än artist. Han
har förnäma slägtingar. Han har kanske
i sjelfva verket på ett stolt, otåligt,
sarkastiskt sätt stött ifrån sig sina slägtingar,
men de äro dock hans slägtingar.
Anspelningar ha blifvit gjorda under våra
samtal, som sagt mig detta.

— Godt! Jag hoppas, sade den
värdige gentlemannen, med en min. som ville
han afsluta detta ämne, att fruntimrets
opasslighet endast måtte vara öfvergående.

— Jag hoppas det, min herre.

— Endast trötthet, skulle jag tro.

Icke endast trötthet, min herre, ty
hennes mulåsna snafvade och hon föll ur
sadeln. Hon föll lätt och steg straxt upp
utan bistånd, samt red ifrån oss
skrattande; men mot aftonen klagade hon öfver
en lindrig smärta i sidan. Hon talade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free