Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag tror att ni redan varit så god
och skickat edra tjenare att bistå mig.
— Nej, icke jag; det var min syster.
Ar ni bätte nu?
— Mycket bättre. Det är endast en
obetydlig blånad, man liar undersökt den
och jag har föga ondt deraf nu. Det
svartnade för mina ögon några ögonblick
och jag svimmade af. Slaget jag fick
hade förut förorsakat mig någon smärta,
men slutligen öfverväldigades jag hastigt
deraf.
— Får jag stanna hos er tills någon
kommer? Skulle ni tycka om det?
— Jag skulle visst tycka om det, ty
det är så ödsligt här; men jag fruktar
att det är för kallt för er.
— Jag är ej rädd för kölden. Jag
är ej ömtålig, om det också ser så ut.
Hon flyttade hastigt en af de båda
grofva stolarne och satte sig bredvid
sängen. Det andra fruntimret drog lika
hastigt af sig en del af en reskappa och
svepte den omkring sin gäst, så att
hennes arm, som fasthöll den, hvilade på
dennas skuldra.
— Ni är så lik en liten vänlig
sjuksköterska, sade hon, att det förefaller
mig som om ni kommit till mig
hemifrån.
— Jag är glad att ni tycker det.
— Jag drömde just om hemmet, när
jag vaknade. Jag menar mitt gamla hem,
innan jag gifte mig.
— Och innan ni var sä långt skiljd
ifrån det.
— Jag har varit längre skiljd derifrån
än nu, men då hade jag dess bästa del
med mig och saknade intet. Jag kände
mig ensam, innan jag somnade här, och
som jag saknade det litet, återvände jag
dit i drömmen.
Det var ett ljud af sorgsen ömhet och
saknad i hennes röst, som afhöll gästen
från att betrakta henne för ögonblicket.
— Det är en besynnerlig tillfällighet,
som slutligen för oss tillsammans under
den kappa ni svept omkring mig, sade
gästen efter en paus; ty vet ni, jag tror
att jag sökt er någon tid.
— Sökt mig?
— Jag tror att jag har en liten biljett
här, som jag skulle tillställa er, när jag
råkade er. Här är den. Och om jag ej
misstar mig är den adrosserad till er. Är
den inte?
Damen tog den, jakade, läste den.
Hennes gäst gaf akt på henne under det hon
gjorde det. Denne var helt kort. Hon
rodnade lätt, då hon tryckte sina läppar
mot sin gästs kind och kramade hennes
hand.
— Den kära unga vännen, som han
här presenterar mig, kan måhända någon
gång bli mig till glädje och tröst, säger
han. Hon gör mig också verkligen glädje
första gången jag ser henne.
— Kanske känner ni ej, sade gästen
tvekande, kanske känner ni ej min
historia? Kanske han aldrig berättade er
min historia?
— Nej.
— Ack nej, hvarföre skulle han göra
det! Jag har knappast rättighet sjelf att
berätta den nu, emedan man bedt mig ej
göra det. Det är ej mycket i den, men
den kunde förklara hvarföre jag ber er
ej nämna något om detta bref. Ni såg
kanske min familj med mig? Några af
den — jag säger detta endast till er
—-äro något stolta, ha sina fördomar.
— Ni skall ta det åter, sade den
andra, på det ni må vara säker om, att ej
min man må få se det. Han kunde på
ett eller annat sätt få se och tala om
det. Vill ni åter gömma det för att vara
säker?
Hon gjorde det omsorgsfullt. Hennes
lilla, späda hand hvilade ännu på brefvet.
då de hörde någon i galleriet utanföre.
— Jag lofvade, sade gästen, i det hon
steg upp, att jag skulle skrifva till honom
så snart jag sett er (jag kunde knappt
undgå att räka er, förr eller sednare) och
säga honom, om ni voro frisk och
lycklig. Är det ej bäst att jag säger att ni
är frisk och lycklig?
— Jo, jo, jo 1 Säg att jag mådde
mycket väl och var mycket lycklig. Och
! att jag tackar honom på det varmaste,
samt att jag aldrig skall glömma honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
