- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
31

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vingshams, våra agenter; och fastän er
vaksamhet, min mor, och ert säkra
omdöme tagits i anspråk såsom ett band på
dem och i förvaltandet af min fars
tillgångar, så skulle ni i alla hänseenden
hafva utöfvat ett lika inflytande på min
fars angelägenheter hvar ni än hade haft
er bostad: är det icke så?

— Anser du, inföll hon, utan att
besvara hans fråga, att ett hus är till
ingen nytta, som ger skydd åt din plågade
och bedröfvade — med rätta plågade och
bedröfvade — mor?

— Jag talade endast i afseende på
affärerna.

— Till hvilket ändamål?

— Jag kommer nu dit.

— Jag förutser hvad det är, återtog
hon, betraktande honom skarpt. Men Gud
förbjude att jag skulle knota under
någon hemsökelse. Jag förtjenar i min
syndfullhet ingenting annat än bittra
missräkningar, och jag är beredd att
emot-taga dem.

— Moder, det smärtar mig att höra
er tala på detta sätt, ehuruväl jag alltid
har fruktat att ni skulle —

— Du visste att jag det skulle. Du
kände mig. sade hon, afbrytande honom.

Hennes son teg ett ögonblick. Han
hade framkallat eld ur hennes inre, och
var förvånad deröfver.

— Nåväl! sade hon, åter blifven till
sten. Fortfar! Låt mig höra.

— Ni har förutsett, min mor, att jag,
för min del, beslutat att lemna affärerna.
Min befattning dermed är slutad. Jag
är icke nog förmäten att vilja gifva er
råd; jag ser att ni ämnar fortsätta dem.
Om jag ägde något inflytande på er, ville
jag helt enkelt använda det till att
förmildra ert omdöme om mig då jag
förorsakar er denna missräkning, till att
framställa för er hurusom jag under hela min
lifstid t— hälften af en lång mansålder
— aldrig förr har satt mig upp emot
eder vilja. Jag kan icke säga att jag
har varit i stånd att af själ och hjerta
underkasta mig edra föreskrifter; jag kan
icke säga att jag tror det de fyratio åren
af min lefuad hafva varit nyttiga eller

angenäma för mig, eller för någon annan;
men jag har varit vand att underkasta
mig, och jag endast ber att ni ville
ihåg-komma detta.

Ve den bönfallande, om någon sådan
fanns eller någonsin hade funnits, som
hade att söka någon eftergift i det
obevekliga ansigtet vid den der höga
skrif-byrån! Ve den felaktige, hvars sak skulle
liänskjutas till den domstol der de der
stränga ögonen förde ordet! Storligen var den
oböjliga qvinnan i beliof af sin mystiska
religion, der allt var höljdt i dunkelhet och
mörker, med blixtrar af förbannelse, hämd
och förstöring korsande igenom de svarta
molnen. Förlåt oss våra skulder såsom
vi förlåte dem oss skyldige äro, var en
alltför andligt fattig bön för henne. Slå
du dem, som äro mig skyldige, Herre
krossa dem, låt dem förvissna; gör Du
såsom jag skulle göra, och jag skall
tillbedja dig, detta var det gudlösa Babels
torn, hon uppbyggde i tanka att på dess
stenar nå himlen.

— Har du slutat, Arthur, eller har
du någonting mer att säga mig. Jag
förmodar att det kan icke vara någonting mera.
Hvad du sagt har varit kort, men
innehållsrikt.

— Jag har ännu något att säga, min
mor. Detta har legat mig på sinnet dag
och natt, hela långa tiden. Det är
mycket svårare att uttala än hvad jag redan
har sagt. Det rörde endast mig sjelf,
detta rör oss alla.

— Oss alla! hvilka äro vi alla?

— Ni sjelf, min mor, jag och min
salig far.

Hon tog sina händer från byråklaffen,
knäppte ihop dem på sitt knä, och satte
sig att betrakta elden i kaminen, med
det ogenomträngliga uttrycket hos en
egyptisk bildstod.

— Ni kände min far oändligen mycket
bättre än jag någonsin gjorde det; och den
förbehållsamhet han iakttog mot mig
bortlade han inför er. Ni var den starkare,
min mor, och ni styrde honom. Jag
insåg det som barn lika väl som jag inser
det nu. Jag visste att ert välde öfver
honom var orsaken till att han for till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free