Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hå, hå! sade han, fundersamt. Der
min bror ej är i vägen? Sannt. Vill ni
komma upp och vänta på henne?
— Jag tackar er.
Vändande sig sjelf lika långsamt, som
han vände i sitt sinne allt hvad han
hörde eller sade, visade den gamle vägen
uppför den trånga trappan. Huset var
mycket qvaft och hade en ohelsosam lukt.
De små trappfönstren tittade in genom
bakfönster i andra hus, som sågo lika
ohelsosamma ut och vid dem voro
stänger och rep fästade, på hvilka några usla
linnepersedlar hängde: som om
innevå-narne hade fiskat efter kläder, men hvad
som nappat varit så eländigt, att det ej
lönade mödan att taga vara derpå. I det
vindsrummet på baksidan — ett sjukligt
rum med ett sängskåp, så hastigt och
nyligen uppvändt, att sängkläderna pöste
öfver och liöllo det halföppet — var en
påbörjad frukost af kaffe och rostadt bröd
för tvenne personer, vårdslöst framsatt
på ett rankigt bord.
Det fanns inger der. Efter något
betänkande, mumlade den gamle för sig sjelf,
att Fanny sprungit bort, och gick för att
hämta henne in igen. Gästen, som märkte
att hon höll emot dörren inifrån och att
då onkeln försökte att öppna den hördes
ett skarpt utrop af: “Låt bli,
dumhuf-vud!“ slöt deraf att den unga damen var
i négligé. Onkeln, som ej tycktes
kom-mo till någon slutsats, släpade sig in igen
och började att värma sina händer öfver
elden. Icke för att det var kallt, eller
att han hade någon tydlig idé antingen
det var det eller ej.
— Hvad tycker ni om min bror, min
herre? frågade han, då han efter en stund
märkte hvad han gjorde, upphörde
dermed, räckte sig upp till kaminlisten .och
nedtog sitt klarinett-fodral.
— Jag var glad, att finna honom rask
och vid godt lynne, sade Arthur, som
knappt visste hvad han skulle svara, ehuru
hans tankar varit sysselsatta med samma
föremål.
— Hum, mumlade den gamle. Jaha,
jaa, jaha, ja!
Arthur undrade mycket hvad han skulle
göra med klarinett-fodralet. Han gjorde
verkligen ingenting dermed. Men han
upptäckte, i sinom tid, att det ej var
snusstruten som han höll i sin hand, hvarföre han
lade fordralet tillbaka och i stället tog
snuset, som också låg på kaminlisten, samt
tröstade sig med en pris. Han var lika
svag, långsam och sparsam, då han tog
sin pris som i allt annat, men en viss
liten kittling af förnöjelse deröfver, lekte
i de stackars utnötta nerverna omkring
hans ögon och vid mungiporna.
— Amy, mr Clennam, Hvad tycker
ni om henne?
— Allt hvad jag sett af henne och
tänkt om henne, mss Dorrit, har gjort
ett djupt intryck på mig.
— Det skulle ha gått på tok för min
bror, om ej Amy varit. Det skulle ha
gått illa för oss alla, utan Amy. Hon
är en mycket god flicka, Amy, Hon gör
sin skyldighet,
Arthur inbillade sig att han förnam i
detta beröm, så väl som i det, hvilket han
aftonen förut hört af hennes far, en viss
slentrian, tillika med en inre protest och
känsla af motsägelse. Icke att de ville
förringa hennes förtjenst eller voro
kän-slolösa för hvad hon gjorde för dem;
men de voro lättjefullt vana vid henne,
så väl som vid det öfriga af sin
belägenhet. Han föreställde sig att, ehuru de
dagligen hade tillfälle att uppdraga
jem-förelser mellan henne och andra och sig
sjelfva, de dock endast ansågo henne vara
på sin rätta plats, tyckte att hon i
afse-ende på dem innehade en ställning, som
tillkom henne, så väl som hennes namn
och hennes ålder. Han föreställde sig,
att de betraktade henne såsom
tillhörande fängelsets atmosfer och ej som den,
hvilken höjt sig öfver densamma; såsom
någonting obestämdt, hvilket de hade
rättighet att vänta, men ingenting vidare.
Hennes onkel återtog sin frukost och
mumsade på rostadt bröd, doppadt i kaffe,
glömsk af sin gäst, då den tredje klockan
åter ringde. Det var Amy, sade han,
och gick ned för att släppa in henne;
men han lemnade i gästens sinne en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
