- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
65

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

må man klandra honom för att han är
fattig, stackars älskade far. Hvem kunde
vara i fängelse ett fjerdedels sekel, och
vara välmående?

Hvilken hängifvenliet i hennes ord,
hvilket medlidande i hennes återhållna tårar,
hvilken ande af stor trohet inom henne,
och huru sannt i hennes ögon det ljus,
som spred ett falskt sken omkring honom!

— Om jag ansett bäst att dölja hvar
mitt hem är, så är det ej emedan jag
skäms för honom. Gud förbjude det!
Icke heller skäms jag så mycket för
sjelf-va stället, som man skulle kunna tro.
Menniskor äro ej elaka derföre att de
komma dit. Jag har känt mycket
beskedligt, arbetsamt, ihärdigt folk, som
olyckan ditfört. De äro nästan alla
god-hjertade mot hvarandra. Och det skulle
i sanning vara otacksamt af mig att
glömma, att jag haft många lugna, trefliga
stunder der; att jag hade en förträfflig
vän der, då jag ännu blott var ett barn,
som höll mycket af mig; att jag har fått
undervisning der, arbetat der och sofvit
godt der. Jag tycker att det skulle vara
niistan fegt och grymt att ej hysa någon
liten tillgifvenhet för det, när man
besinnar allt detta.

Hon hade nu lättat sitt trogna fulla
hjerta och sade blygsamt, under det hon
bönfallande slog. upp ögonen mot sin
nye vän.

— Jag ämnade ej säga så mycket, ej
heller har jag mer än en gång talat så
mycket i detta ämne. Men det tyckes
göra allt klarare än i går afton. Jag
sade, att jag önskade att ni ej hade följt
mig, min herre. Jag önskar det ej så
mycket nu, såvida ni ej skulle tänka —
i sanning, jag önskar det allsinte, om jag
ej har talat så otydligt — att ni knappt
förstår mig, hvilket jag fruktar är fallet.

Han sade henne fullkomligt
sanningsenligt att detta ej var fallet; och ställde
sig] emellan henne och den skarpa
vinden och regnet, för att skydda henne så
mycket han kunde.

— Jag känner mig nu ega mer
rättighet, sade han, att göra några frågor»

angående er far. Har han många
kreditorer ?

— Ack ja! ganska många.

Jag menar kreditorer, som hålla
honom qvar här?

— Ack ja! ganska många.

— Kan ni säga mig — och om m ej
kan, så bör jag otvifvelaktigt annorstädes
kunna erhålla dennia underrättelse — hvem
som är inflytelserikast af dem?

Efter något eftersinnande, sade Dorrit,
att hon för längesedan hört mr Titus
Barnach omtalas som en mycket mäktig
man. Han var en fullmäktig, eller ett
ombud, eller en förmyndare “eller
någon-ting.“ Han bodde vid Grosvenor Square,
trodde hon, eller nära derintill. Han
hörde till regeringen — hade någon hög syssla
i Omsveps-departementet. Hon tycktes
från barndomen hafva bibehållit något
förskräckligt intryck, angående den makt,
som egdes af denne fruktansvärde mr
Titus Barnach af Grosvenor Square eller
nära derintill, och
Omsveps-departementet, som helt och hållet tillintetgjorde
henne, då hon nämnde honom.

— Det kan ej vara något ondt i att
tala med denne mr Titus Barnach, tänkte
Arthur.

Men tanken kunde ej döljas så, att
icke hennes skarpsinnighet märkte den.

— Ack, sade liten Dorrit, skakande
sitt hufvud med en hel lefnads
undergif-na förtviflan. Många ha tänkt på att
hjelpa ut min stackars far, men ni tror
ej hur fruktlöst det är.

Hon glömde att vara skygg i detta
ögonblick för att uppriktigt varna honom
för det sjunkna vrak, som han drömde
om att draga upp; hon såg på honom
med ögon, som, i förening med hennes
tåliga ansigte, hennes spensliga form,
hennes tarfliga drägt och vinden och regnet,
säkert ej förminskade hans önskan att
hjelpa henne.

— Om det också kunde ske — men
det kan aldrig ske — hvar skulle pappa
bo, eller hur skulle han lefva? Jag har
ofta tänkt att, om en sådan förändring
skulle ega ram, skulle den bli allt utom
lycklig för honom. Man skulle kanske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free