- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
66

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ej hysa så, goda tankar om honom
utanför murarne, som man gör derinom. Man
vore kanske ej så skonsam mot honom
utanför, som derinne. Kanske han ej en
gång skulle passa så bra för lifvet
utanför, som för det nuvarande.

För första gången kunde hon nu ej
längre hindra sina tårar från att falla;
och de små magra händerna, som han
sett vara så flitiga, darrade då hon
hopknäppte dem.

— Det skulle till och med vara en ny
sorg för honom att veta, att jag förtjenar
litet pengar, och att Fanny också
förtjenar litet. Han är så orolig för oss ser
ni, då han känner sig så der hjelplöst
instängd der. Fn sådan god, god fader!

Han lät hénnes lilla känsloutbrott gå
öfver, innan han talade. Det var snart
förbi. Hon var icke van att tänka på
sig sjelf, eller att oroa någon med sina
känslor. Han behöfde blott blicka bort
på stadens uppstaplade tak och
skorstenar, ibland hvilka röken rullade sig tungt
öfver flodens skog af master, och öfver
strandens skog af kyrktorn, otydligt
till-samruanblandade i det stormiga töcknet,
då hon återigen var lika stilla, som om
hon varit sysselsatt med sin nål i hans
mors rum.

— Det skulle säkert glädja er att få
er bror satt på fri fot?

— Ack, mycket, mycket, min herre!

— Nå väl, vi vilja åtminstone hoppas
för honom. Ni talade i går afton om
en vän som ni hade?

— Hans namn var Plornish, sade lilla
Dorrit.

■— Och hvar bodde Plornish?
Plornish?

— Plornish bodde i det Blödande
Hjer-tats gård. Han var “bara en murare"
sade lilla Dorrit, sålunda varnande
honom, att ej göra sig för höga tankar om
Plornish ställning i samhället. Han
bodde i sista huset, i det Blödande Hjertats
gård, och hans namn stod öfver en liten
port.

Arthur skref upp adressen och gaf
henne sin. Han hade nu gjoA allt hvad han
ämnade göra för det närvarande, och ön-

skade nu endast veta, innan han lemnade
henne, att hon hyste tillit för honom,
samt erhålla något liknande ett löfte, att
hon ville bibehålla detsamma.

— Det är en vän! sade han, stoppande
på sig sin plånbok. Då jag nu för er
hem — ni går ju hem ?

— Ack ja! jag går direkte hem.

— Då jag nu för er tillbaka, ordet
hem sårade hans öron, låt mig öfvertyga
er om, att ni har ännu en vän. Jag gör
inga försäkringar och säger intet mer.

— Ni är verkligen mycket god emot
mig, min herre, det behöfs visst intet mer.

De gingo tillbaka genom de eländiga
smutsiga gatorna, och ibland de torftiga,
dåliga bodarne, samt skuffades af hopar
af smutsiga smakräinare, som äro
vanliga för ett fattigt grannskap. Korteligen,
det fanns ingenting der, som var
angenämt för något af de fem sinnena. Men
likväl var det ej för Clennam en vanlig
promenad, att bland vanligt regn och smuts
och buller föra denna lilla späda,
tänkande varelse vid sin arm. Hur ung hon
föreföll honom eller hur gammal han
henne; eller hvilken hemlighet den ena var
för den andra, vid denna början af deras
ödens tillämnade sammanväfning, betyder
ingenting här. Han tänkte på, att hon
blifvit född och uppfödd ibland dessa
scenex-, och skyggt smög ibland dem nu,
förtrogen dermed, men dock ej på sin
rätta plats; han tänkte på hennes långa
bekantskap med lifvets eländigaste sida,
och på hennes oskuld; på hennes omsorg
för andra med all den mogna ålderns
eftertanka, på hennes få år, och hennes
barnsliga utseende.

De hade nu kommit in på Highstreet,
der fängelset stod, då en röst utropade
“lilla mamma, lilla mamma!” Dorrit
stannade och såg sig om, då en besynnerlig
varelse hoppade emot dem (ännu
ropande, lilla mamma), ’föll omkull, tappade en
stor korg med potatis, och stjelpte dess
innehåll i smutsen.

— Åk Maggy, sade Dorrit, hvad för
ett drumligt barn du är!

Maggy, sårades ej af tillrättavisningen,
utan reste sig genast upp, och började

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free