Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Om jag än ej beklagar mig, rar
Clennam, så kan jag dock känna
tacksamhet och jag försäkrar er, att jag
känner det mot vår gemensamme vän.
Mången gång och på många sätt liar lian
bistått mig.
— Bara prat’ och dumheter, sade mr
Meagles.
Arthur kunde ej afhålla sig från att
betrakta Daniel Doyce under den
tystnad, som nu följde. Ehuru det tydligen
låg i hans lynne att han, af aktning för
sin egen sak, skulle afhålla sig från
onyttig klagan, var det också tydligt att han
af detta långa bemödande blifvit äldre,
allvarsammare, fattigare. Han kunde ej
låta bli att tänka, huru lyckligt det hade
varit för denne man, om han låtit sig
undervisas af de herrar, som varit så goda
och tagit nationens angelägenheter om hand,
samt lär af dem huru det icke skulle göras.
Mr Meagles var het och nedslagen
ungefär fem minuter, började sedan afsvalna
och ljusna upp.
— Låtom oss gå, sade han. Vi göra
ej saken bättre genom att hänga läpp.
Hvart tänker ni gå, Dan?
— Jag går tillbaka till faktoriet, sade
Dan.
— Nå väl, så vilja vi alla gå till
faktoriet eller åt den sidan, återtog Meagles
godlynt. Mr Clennam blir väl ej afskräckt
för att det ligger i Blödande Hjertats gård?
— Blödande Hjertats gård? sade
Clennam. Jag ämnar mig dit.
— Så mycket bättre, sade mr Meagles.
Kom då!
Under vägen tänkte visst en af
sällskapet, ja, kanske mer än en, att
Blödande Hjertats gård ej var en opassande
destinationsort för en man, som varit i
officiel skriftvexling med den ädle
lorderna och Barnadarna — ja, kanske hyste
man också en viss fruktan, att sjelfva
Britannia, någon ruskig dag, skulle
komma och se sig om efter husrum i
Blödande Hjertats gård, om hon för mycket
litade på Omsveps-expeditionen.
ELFTE KAPITLET.
Pä fri fot.
En sen, mörk höstaftons skuggor
om-gåfvo floden Saone. Strömmen, som
liknade en nedsmetad spegel på ett mörkt
ställe, återspeglade dunkelt molnen, och
de låga stränderna lutade sig här och der
framåt, liksom voro de till hälften
nyfikna, till hälften rädda att betrakta sina
mörknande afbilder i vattnet. Emot den
vresiga solnedgången såg man slättlandet
kring Chalons ligga som en lång, tung
remsa, här och der framvisande några
ojemnheter, förorsakade af en rad
popp-lar. På floden Saones stränder var det
fuktigt, dystert, ensligt och natten
mörknade mer och mer.
En man, som långsamt rörde sig på
vägen till Chalons, var den enda synlige
figuren i landskapet. Cain måste liafva
sett lika ensam och öfvergifven ut. Med
en gammal fårskinns-kappsäck på ryggen
och en grof, afskalad käpp, som han
skurit af något träd, i handen; gyttjig,
öm-fotad, med utnötta skor och damaskor,
med tofvigt här och skägg; med kappan,
som han bar öfver axlarna, genomvåt, så
väl som resten af hans kläder, släpande
sig fram med möda och svårighet, såg
han ut som om molnen ilat bort från
honom, som om han varit orsaken till
vindens klagan och gräsets skälfvande, som
om vattnets sakta, hemlighetsfulla
plaskande knotat öfver honom, som om han
stört den nyckfulla höstaftonen.
Han blickade hit och han blickade dit,
buttert, men fruktande; ibland stannade
han, vände sig om, och såg sig omkring.
Derpå linkade han åter med svårighet
I framåt, under det han mumlade:
— Må f—n ta’ denna slätt, som ej
tyckes liafva något slut! Må f—n ta’ dessa
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
