- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
83

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ken, hvarpå lian satt, samt började äta
torrt bröd till dess måltiden blef färdig.

Det hade varit ett kort afbrott i
samtalet vid kaminen och den ögonblickliga
brist på uppmärksamhet emot hvarandra,
som i ett dylikt sällskap vanligen
åtföljer en fremmandes ankomst. Det hade
gått öfver nu; männen hade betraktat
honom tillräckligt och fortsatte sitt samtal.

— Det är verkliga skälet, sade en af
dem, Sislutande en historia, som han
hållit på att berätta, det är verkliga skälet,
hvarföre man sade, att sjelfva f—n var
lös. Talaren var den långe schweitzaren,
som tillhörde kyrkbetjeningen, och han
inblandade derföre i samtalet något af
kyrkans myndighet — isynnerhet som det
handlade om f—n sjelf.

Sedan värdinnan gifvit några order
angående sin nya gästs förplägning, åt sin
man, som fungerade som kock på
Gryningen, återtog hon sitt arbete bakom
disken. Hon var en liten välklädd, liflig
och slug qvinna, med en vidlyftig mössa
och kort kjortel, och blandade sig i
samtalet med åtskilliga leende nickningar på
hufvudet, utan att se upp från sitt arbete.

— Ack, min himmel, då! sade hon.
Då båten kom från Lyons och medförde
nyheten att sjelfva f—n verkligen var
lös i Marseilles, så var det några
nyliets-krämare, som nappade på kroken. Men
jag? Nej, icke jag.

— Min fru, ni har alltid rätt,
återtog den långe schweitzaren. Utan
tvif-vel var ni uppretad mot mannen, min fru?

— Ack ja, då! utropade värdinnan, i
det hon lyfte sina uppspärrade ögon från
arbetet och slängde hufvudet åt sidan.
Naturligtvis, ja.

— Han var en dålig sälle.

— Han var en eländig usling, sade
värdinnan, och hade väl fortjent det, som
han var lycklig nog att undslippa. Så
mycket värre.

— Yänta, min fru! Låtom oss se,
återtog schweitzaren, i det han med ett
demonstrerande sätt vände cigarren mellan
läpparne. Det kunde ha varit hans
olyckliga öde. Han kan ha varit ett barn af
omständigheterna. Det är alltid möjligt,

att han haft och kanske har något godt
i sig, om man blott visste huru man skulle
få reda derpå. Den filosofiska
filantropien lärer oss.

liesten af den lilla gruppen omkring
kaminen mumlade några invändningar emot
begagnandet af ett dylikt hotande uttryck"
Äfven de två dominospelarne sågo upp
från sitt spel, liksom för att protestera
emot nämnandet af filosofisk filantropi på
Gryningen.

— Tyst derborta, med er och er
filantropi, utropade den leende värdinnan,
nickande mer än någonsin. Hör på. Jag
är en qvinna, jag. Jag kännen ingenting
om den filosofiska filantropien. Men jag
vet livad jag har sett och hvad jag har
sett rakt i ögonen, i denna verld, der jag
befinner mig. Och jag vill säga er det,
min vän, att det finnes folk (både män
och qvinnor, gudnås) som ej ha något
godt i sig — nej, ej det ringaste. Att
det finns folk, som det är nödvändigt att
obetingadt afsky. Att det finns folk, som
man måste behandla som
menniskosläg-tets fiender. Att det finns folk. som ej
ha menskligt hjerta, som måste utrotas
som vilda djur och rödjas ur vägen. Jag
hoppas att de äro få, men jag har sett
(i denna verld, der jag befinner mig och
till och med på den lilla Gryningen) att
det finns sådant folk. Och jag tviflar ej
på att denne man — livad de än må
kalla honom, jag har glömt hans namn —
just är en sådan.

Värdinnans lifliga tal emottogs med
större bifall på Gryningen, än det skulle
ha uppväckt hos vissa älskvärda
industririddare af den klass hon så oförnuftigt
fördömde, närmare Stor-Brittanien.

— På min ära! sade värdinnan, i det
hon bortlade sitt arbete och steg upp för
att taga fremlingens soppa från sin man,
som inbar den genom en siddörr, om er
filosofiska filantropi öfverlemnar någon i
sådant folks våld, derföre att man har
något att göra med dem, i ord eller
handling, eller båda delarne, så bort med den
från Gryningen, ty den är ej värd en sou.

Då hon satte soppan framför gästen,
som förändrade sin liggande ställning till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free