Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sittande, såg han henne rakt i
ansigtet, under det mustachen drogs upp under
näsan och näsan sänkte sig öfver
mustachen.
— Godtl sade den först talande, låtom
oss återgå till vårt ämne. Lemnande allt
det der åsido, mina herrar, så var det,
emedan mannen blef frikänd vid
ransak-ningen, som man i Marseilles sade, att
sjelfve f—n var lös. Detta var
ursprunget till och meningen med detta uttryck;
ingenting annat.
— Hur kallar man honom? sade
värdinnan. Biraud, är det ej så?
— Rigaud, min fru, återtog den långe
schweitzaren. •
— Rigaud! Det är sannt!
Den resandes soppa efterföljdes af en
kötträtt, och sedan koramo grönsaker.
Han åt allt hvad man satte framför
honom, tömde sin vinbutelj, begärde ett glas
rom och rökte sin cigarr till kaffet.
Sedan han vederqvickt sig, blef han
öfver-modig och hedrade sällskapet på
Gryningen med att stundom inblanda några
ord i samtalet, på ett sätt som om hans
ställning vore vida öfver hans utseende,
kanske sällskapet hade andra
förrättningar eller kanske kände dess medlemmar
sin underlägsenhet; hvad än orsaken mätte
vara, så förskingrade de sig småningom
och lemnade sin nye beskyddare i
besittning af Gryningen. Yärden slamrade der
ute i köket; värdinnan satt tyst vid sitt
arbete och den vederqvickte vandraren
satt rökande vid kaminen, der han
värmde sina fötter, knappt skylda af trasiga
skodon.
— Förlåt mig, min fru — den der
Biraud.
— Rigaud, min herre.
— Rigaud. Ack ja, förlåt mig — har
ådragit sig ert misshag, på hvad sätt?
Värdinnan som det ena ögonblicket tänkt
för sig sjelf, att denne man såg bra ut,
och det andra, att han såg illa ut, kände
sig starkt böjd för att hålla sig vid det
sednare omdömet, då hon märkte hur
näsan sänktes och mustachen drogs upp.
Hon svarade, att Rigaud var en
brottsling, som dödat sin hustru.
— Kors bevars? Det var min själ en
riktig brottsling. Men hur vet ni det?
— Hela verlden vet det.
— Jaså! Och likväl undkom han
rättvisan.
— Min herre, lagen kunde ej
öfver-bevisa honom tillfyllest. Så säger lagen
åtminstone. Emellertid vet hela verlden
att han gjorde det. Folket visste det så
väl, att de försökte att slita honom i
stycken.
— Emedan de alla lefde i
fullkomligaste enighet med sina egna hustrur? sade
gästen. Ha, ha!
Gryningens värdinna såg ånyo på
honom och stärktes i sitt sista omdöme.
Men han hade ganska vackra händer och
tyckte om att visa dem. Hon började
åter tänka att han ej såg så illa ut, när
allt kom omkring.
— Nämnde ni, min fru — eller
nämnde någon af herrarne — hvad det blef
af honom?
Värdinnan skakade på hufvudet; det
var första gången under conversationen,
som hon i sin lifliga ifver hade upphört
att nicka dermed och sålunda hålla
takten till hvad hon sade. Man hade nämnt
på Gryningen, anmärkte hon efter
tid-ningarnes uppgift, att han varit hållen i
fängelse för sin egen säkerhets skull.
Huldet än hängde ihop, han hade sluppit
undan hvad han fortjente, så mycket värre.
Gästen satt och betraktade henne,
under det han rökte ut sin sista cigarr och
under det hon satt med hufvudet
ned-lutadt öfver sitt arbete, med ett uttryck
som skulle hafva gjort slut på hennes
tvifvel och ledt henne till ett bestämdt
omdöme angående hans utseende, om hon
blifvit det varse. Då hon såg upp var
detta uttryck försvunnet. Handen
slätade den långhåriga mustachen.
— Kan jag bli visad mitt rum, min fru?
— Mycket gerna, min herre. Hör hit,
min man!
Min man skulle föra honom upp. En
resande låg redan och sof der; han hade
gått till sängs mycket tidigt, emedan han
var öfverväldigad af trötthet; men det
var ett stort rum med två sängar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
