Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tar den i släptåg och skyndar bort
dermed, så, hade också den högtänkte
patriarken blifvit tagen i släptåg af den
frustande Pancks och följde nu i den lilla
smutsiga båtens kölvatten.
Mr Casby, som nu återvände med sin
dotter Flora, gjorde ett slut på dessa
funderingar. Clennams ögon hade ej förr
fallit på den, som en gång varit
föremålet för hans passion, förrän den bäfvade
och sönderföll.
De flesta män äro sig sjelfva
tillräckligt trogna för att hänga fast vid en
gammal idé. Det är ej något bevis på ett
ombytligt sinne, men just motsatsen, då
idéen ej tål jemförelse med verkligheten, j|
och denna kontrast ger den oftast döds- |,
stöten. Detta var fallet med Clennam.
I sin ungdom hade han varmt älskat
denna qvinna, hade slösat på henne hela sin
gömda rikedom af tillgifvenhet och
inbill-ningskraft. I hans ödsliga hem hade
denna rikedom liknat Robinson Crusos
pengar; han fick ej utbyta den med någon,
den låg obegagnad och förrostades i mökret,
till dess han utgöt den öfver henne. Ehuru
han, ända till qvällen af sin’ hemkomst,
så fullkomligt uteslutit henne från alla
tankeförbindelser med sitt närvarande eller
framtida lif, som om hon varit död
(hvilket lätt kunnat händt, utan att han vetat
derom) hade han dock alltsedan denna
minnesvärda tid bibehållit den kära
bilden från det förflutna oförändrad i sin
helgedom. Och nu, slutligen, inträdde
den siste patriarken helt kallt i förmaket
liksom han i sjelfva verket hade sagt:
“var så god och bryt ned den samt
trampa den i stoftet, ty detta är Flora. “
Flora, som alltid varit lång, hade också
blifvit mycket vidlyftig och andfådd; men
det betydde ej så mycket. Flora, som
han hade lemnat som lilja hade blifvit
pion; men det betydde ej heller så
mycket. Flora, som tycktes så förtjusande
i allt hvad hon sade och tänkte, hade
blifvit en pratmakerska och en fjolla. Det
var mycket. Flora, som för längesedan
varit bortskämd och okonstlad, hade
be-slntit att också nu vara bortskämd och
okonstlad. Det var dödsstöten.
Detta är Flora!
— Jag försäkrar, flinade Flora, i det
hon slängde på hufvudet, karrikerande en
ung flickas sätt, alldeles som en utklädd
person skulle hafva gjort vid hennes egen
begrafning, om hon lefvat och dödt i den
klassiska forntiden, att jag skäms att se
mr Clennam, jag är en riktig
fogelskräm-ma, jag vet att han skall tycka att jag
är grufligt förändrad, jag är verkligen en
gammal gumma, det är horribelt att göra
en sådan upptäckt, det är riktigt horribelt!
Han försäkrade henne, att hon var just
hvad han väntade sig och att tiden ej
heller hade stått stilla för honom.
— Åh! Men det är så olika med en
karl och ni ser verkliger så förvånande
bra ut, att ni har ej rättighet att säga
något sådant, då jag — ni vet — åh!
utropade Flora med ett svagt skri, jag
är förfärlig!
Patriarken förstod synbarligen ännu ej
sin egen rol i det uppförda dramat, men
hans ansigte strålade af tanklös själsfrid.
— Men om vi talar om att inte
förändra sig, sade Flora, som hvad hon än
måtte säga, aldrig kom till något slut, så
se på pappa, är inte pappa precist
densamme som han var då ni for bort, är
det inte grymt och onaturligt af pappa
att vara sitt barn en sådan förebråelse,
om vi fortfar länge på samma sätt så ska’
folk, som ej känner oss börja tro att jag
är pappas mamma.
Det måste vara långt dit, anmärkte
Arthur.
— Åh, mr Clennam, ni falskaste af
alla varelser, sade Flora, jag märker
redan att ni ej laggt bort er gamla vana
att säga complimenter, er gamla vana då
ni låtsade vara så sentimentalt betagen,
ni vet, — åtminstone, jag menar inte att
jag — åh, jag vet inte livad jag menar.
Här flinade Flora helt brydd och gaf
honom en af sina gamla blickar.
Patriarken, som nu började märka, att
hans rol i pjesen var att lemna
skådeplatsen ju förr desto hellre, steg upp, gick
till den dörr, genom hvilken Pancks
arbetat sig ut och prejade denna lilla skuta.
Han erhöll svar från någon liten docka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
