- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
104

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gjorde detta helt sakta och mr F—s tant
försökte ej något motstånd, men frågade
med oförsonlig fiendtlighet, då hon gick ut:

— Hvad har han kommit hit för, då?

Då Flora återkom, förklarade hon sitt

testamente vara ett ganska förståndigt
gammalt fruntimmer, som dock ibland var
litet besynnerlig och “fattade antipathier“
— egenheter, hvaröfver Flora nästan
tycktes känna sig stolt. Som Flora i detta
fall visade sitt goda hjerta, tadlade
Clen-nam ej den gamla damen, som
förorsakat denna upptäckt, isynnerhet nu, då han
var befriad från hennes oroväckande
närvaro; och de drucko i ro ett eller par
glas vin. Förutseende att Pancks snart
skulle lyfta ankar och att patriarken snart
skulle taga sig en lur, föregaf han
nödvändigheten att göra sin mor ett besök
och frågade hvart mr Pancks ämnade sig?

— Åt City till, min herre, sade Pancks.

— Skola vi göra sällskap ? sade Arthur.

— Mycket förbunden, sade Pancks.

Under tiden mumlade Flora hastigt en

mängd afbrutna meningar i hans öra, om
att det var en tid, att det förflutna i alla
fall var en gapande afgrund och att
ingen gyllne kedja längre band honom och
att hon vördade salig mr F — s minne och
att hon skulle vara hemma i morgon
klockan half tu och att ödets domar voro
oåterkalleliga och att hon ansåg ingenting
så osannolikt som att han någonsin
spat-serade på nordvestra sidan af trädgården
vid Grays Inn precist klockan fyra på
eftermiddagen. Han försökte att vid
af-skedet räcka sin hand helt öppet åt den
närvarande Flora — ej den försvunna
Flora eller hafsfrun — men Flora ville
ej emottaga den, kunde ej eraottaga den,
förmådde alls icke beröfva sig och honom
de roler de fordom innehaft. Han
kände sig temligen illa till mods, när han
lemnade mr Casbys hus och mer yr i
huf-vudet än någonsin och hade han ej varit
lycklig nog att bli bogserad derifrån, så
hade han troligen drifvits af och an den
första fjerdedels timmen.

Då han började återhemta sig sjelf
sedan kan kommit ur Floras närvaro och
ute i fria luften, fann han Pancks i full

fart, under det han afbetade det knappa
nagelförråd kan kunde finna och då och
då lät höra en frustning. Detta, tillika
med ena handen i fickan och den
tillknö-lade hatten sittande bakfram, var troligen
hans sätt att vara, då han reflekterade.

— En kylig afton! sade Arthur.

— Ja, det är ganska kyligt, medgaf
Pancks. Jag förmodar att ni som nu är
fremling här, känner mer af klimatet än
jag gör. Jag har verkligen inte tid att
känna efter.

— Ni för då ett mycket verksamt lif?

— Ja, jag har alltid någon att taga
reda på eller något att se efter. Men
jag tycker om affärer, sade Pancks, i dot
han sköt friskare fart. Hvad är en
men-niska annars skapt för?

— För ingenting annat, sade Clennam ?

Pancks svarade med frågan: “hvad an-

nat?“ Den inneslöt inom den minsta rymd,
den tyngd, som hvilat på Clennams lif
och han svarade ej.

— Det är det som jag frågar våra
vecko-hyresgäster, sade Pancks. Somliga
af dem ser långa ut i syna och säger
kära herre så fattiga som ni ser oss, så
sträfvar och trftlar och arbetar vi, livar
minut vi är vakna. Nå, hvad är ni
annars skapta för? säger jag åt dem. Det
tystar dem. De ha inte ett ord att svara
på’et. Hvad är ni annars skapta för?
Det gör slag i saken, det.

— Ack, ack! suckade Clennam.

— Här är jag, sade Pancks,
fortfarande som om han argumenterat med en
vecko-hyresgäst. Hvad annat tror ni jag
är skapt för? Ingenting annat. Kör mig
ur sängen hur bitti’ ni vill, sätt mig i
gång, ge mig så kort tid ni vill att svälja
ner maten och håll mig på det viset. Så
må man alltid hålla efter mig, så skall
jag alltid hålla efter er och så får ni
alltid hålla efter någon annan. Se der har
ni alla Menniskans Pligter hos ett
handelsfolk.

Då de en stund vandrat framåt under
tystnad, sade Clennam:

— Har ni ej smak för något, mr
Pancks?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free