Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— De ä’ till stort förfång för
allmänheten de dera posterna, min herre. En
annan yttrade:
— Jag såg en af dem gå en half tum
nära en pojke i går afton. Och än en
annan:
— Jag såg en af dem köra öfver en
katt — och det kunde lika lätt ha varit
ens egen mor.
Alla antydde genom dessa
förespeglingar att, om han råkade ega något publikt
inflytande, han gjorde bäst i att använda
det emot »de dera posterna.«
— Kors en infödd engelsman måste
livar afton söka skydda sitt lif för de dera
posterna, resonnerade den gamle mannen,
som först talat; och han vet ändå när de
kommer der bortifrån hörnet för att slita
honom i stycken. Hvad kan man då
vänta af en stackars utlänning, som inte
känner till någonting om dem.
— Ar det en utlänning? frågade
Clen-nam, i det han lutade sig framåt för att
betrakta honom.
Midt under sådana svar som
»Fransman, min herre," »Portigis, min herre,»
• Holländare, min herre,» »Preissare, min
herre,» hörde han en svag röst, som
både på franska och italienska bad om
vatten. Som svar hördes ett allmänt
uttryck af:
— Ack, stackars karl, han säger att
lian aldrig står ut me’et; och det ä’ ej
att undra på.
Clennam bad om tillåtelse att få
komma fram, emedan han förstod den
stackars olycklige. Man förde honom genast
fram för att tala med honom.
— Först och främst begär han vatten,
sade han i det han såg sig omkring. (Ett
dussin goda menniskor skingrade sig
genast för att anskaffa detta.) Ar ni illa
skadad, min vän, frågade han på
italienska mannen på båren.
— Ja, min herre; ja, ja, ja. Det är
mitt ben, det är mitt ben. Men det
gläder mig att höra den gamla kära
musiken, fast jag har mycket ondt.
— Ar ni resande? Vänta! Se här är
vatten! Låt mig ge er litet.
Man hade livilat båren på en hög
gatstenar. Det var en lagom höjd från
marken och då han lutade sig litet kunde
han lätt upplyfta liufvudet med ena
handen och hålla glaset till läpparne med
den andra. Det var en liten muskelstark
man med svart hår och hvita tänder.
Tydligen ett lifligt ansigte. Ringar i öronen.
— Det var godt. Ar ni resande?
— Ja visst, min herre.
— En fremling här i staden?
— Ja visst, ja visst, helt och hållet.
Jag kom hit just denna olycksaliga afton.
— Från hvilket land?
— Marseille.
— Kors då! Jag också! Fast jag är
född här är jag nästan lika fremmande
här som ni och kom för kort tid sedan
från Marseille. Var ej nedslagen.
Mannen såg på honom med ett
bönfallande uttryck, då han reste sig upp
efter att hafva aftorkat hans ansigte och
han bredde sakta rocken öfver den sig af
smärta vridande gestalten.
— Jag skall ej lemna er, förrän jag
sett att man tar god vård om er. Mod!
Ni skall känna er bättre om en halftimme.
— Ali! Altro, altro! utropade den
stackars lille mannen med en svag,
klentrogen ton; och, då man upplyfte honom,
utsträckte han sin högra hand för att
med dess afvigsida skaka pekfingret i
luften.
Arthur Clennam vände om, gick
bredvid båren, sade då och då ett
uppmuntrande ord, samt följde med till St.
Bar-tholomei hospital. Ingen af hopen, utom
bärarne och han, tilläts att inträda; den
skadade mannen lades på ett bord och
undersöktes omsorgsfullt på ett kallt
metodiskt sätt af fältskären, som var nära
till hands och lika färdig att infinna sig
som olyckan sjelf.
— Han kan knappast ett enda engelskt
ord, sade Clennam. Ar han illa skadad?
— Låt oss taga reda på hur allt
förhåller sig, sade fältskären, i det han
fortsatte sina undersökningar med
vetenskaplig tillfredsställelse, innan vi afge vårt
omdöme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
