Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men det borde du vara, svarade
hon. Har du ingen mor?
— Nej.
— Ingen far?
— Jo, och en, som jag håller mycket
kär.
— Gå då hem till honom och var rädd
för mig. Låt mig gå. God natt!
— Jag måste tacka er först; låt mig
tala till er som om jag verkligen vore
ett barn.
—• Du kan det ej, sade qvinnan. Du
är god och oskyldig, men du kan ej se
på mig med ett barns ögon. Jag skulle
aldrig hafva vidrört dig, om jag ej trott
att du varit ett barn. Och med ett vildt,
besynnerligt skri aflägsnade hon sig.
Ännu syntes ej dagen på himmelen,
men dess annalkande märktes af bullret
på stengatorna, förorsakadt af
landtvag-nar, kärror och täckvagnar; af arbetare
som gingo till sina olikartade
sysselsättningar; af tidiga bodars öppnande, af
trafiken på torgplatserna, af rörelsen vid
flodstränderna. Dagen märktes i de
flämtande ljusen, som brunno blekare än förut,
i luftens tilltagande skärpa och nattens
spöklika försvinnande.
De gingo tillbaka till porten och
ämnade nu vänta der tills den skulle
öppnas; men luften var så kall och så fuktig
att lilla Dorrit, som ledde den
halfsofvan-de Maggy, ansåg bättre att hålla sig i
rörelse. Då hon gick förbi kyrkan, såg
hon ljus der och porten öppen; steg
der-före Uppför trappan och tittade in.
— Hvem är der? utropade en
stor-vext gubbe, som satte på sig en
nattmössa som om han ämnat gå och lägga
sig i ett af hvalfven.
— Det är just ingen att tala om, min
herre, sade lilla Dorrit.
— Vänta! utropade" mannen. Låt mig
titta på er!
Hon var på väg att gå bort, men
vände sig om vid dessa ord och visade sig
och sin skyddsling för honom.
— Jag tyckte så, sade han. Jag
känner er.
— Vi ha ofta sett hvarann, när jag
varit här i kyrkan, sade lilla Dorrit, som
nu igenkände klockaren eller
kyrkvaktaren eller spögubben eller hvad han
månde vara.
— Ja, mer än det, vi ha er födelse
antecknad i vår kyrkbok, vet ni; ni är
en af våra kuriositeter.
— Verkligen? sade lilla Dorrit.
— Jo, jo men. Som barn till — men,
apropos, hur kom ni ut så tidigt?
— Vi blefvo utestängda i går afton
och vänta nu på att få komma in.
— Kors bevara mig, säger ni det? Det
är en god timme dit ännu! Kom in i
sakristian. Det är eld i sakristian för
må-larnes skull. Jag väntar på målarne,
annars skulle jag minsan inte vara här, det
kan ni lita på. En af våra kuriositeter
får inte förkyla sig, då det står i vår
makt att skaffa henne värme och någon
beqvämlighet. Kom bara.
Han var en gammal god man, rättfram
i sitt sätt, och sedan han lagat om elden
i sakristian, tog han ned en af
kyrkböckerna från en hylla.
— Här är ni, sade han, bläddrande i
bladen. Här skall ni få reda på er sjelf,
lifslefvande. Amy, dotter af William och
Fanny Dorrit. Född i
Marshalseafängel-set. St. Georgs församling. Och vi tala
om för folk att ni bott der ända sedan,
utan en dags eller natts frånvaro. Är
det sannt?
— Alldeles sannt, tills förliden natt.
— Kors! Men under det han
betraktade henne med beundrande blickar, föll
något annat honom in och han sade:
— Men jag är ledsen att se, att ni
är utmattad och trött. Vänta ett
ögonblick. Jag skall skaffa några dynor från
kyrkan och ni och er vän kunna lägga
er här framför elden. Var inte rädd för
att ni inte riktigt skall komma in till er
far, då portarne öppnas. Jag skall säga
er till.
Han bar in dynorna och lade dem på
golfvet.
— Så, der är ni nu, ser ni. Riktigt
lifslefvande. Åh, det är ingenting att
tacka för. Jag har sjelf döttrar. Och fast
de ej äro födda i Marshalseafängelset, så
kunde de ha varit det, om jag i affärs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
