- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
122

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SEXTONDE KAPITLET.

Ingens svaghet.

Som nu tiden var inne att förnya
bekantskapen med familjen Meagles, enligt
det aftal Clennam inom det Blödande
Hjertats område träffat med mr Meagles,
styrde han en viss lördag kosan åt
Twic-kenham, der mr Meagles hade ett litet
landtställe. Som vädret var vackert och
klart och alla engelska vägar hade
mycket intresse för honom som varit så
länge borta derifrån, skickade han sin
kappsäck med deligensen och beslöt att sjelf i
färdas till fots. En spatserfärd var i sig
sjelf ett nytt nöje för honom och ett,
som på långliga tider sällan beskärts
honom.

Han gick öfver Fulham och Putney,
för att få det nöjet att ströfva öfver
heden. Den var glad och solljus; och då
han nu befann sig så långt på sin väg
till Twickenham, befann han sig ock snart
på vägen till en mängd vida luftigare och
mindre verkliga destinationsorter. Under
den helsosamma rörelsen och på den
angenäma vägen, hade de hastigt uppstigit
för hans inbillning. Det är ej lätt
promenera ensam på landsbygden, utan att
tänka på någonting. Och han hade haft
tillräckligt många oafgjorda saker att
begrunda, om ock hans promenad sträckt
sig ända till Lands’ End.

Först var det ett ämne, som sällan var
frånvarade från hans tankar, nemligen,
den frågan, hvad han hädanefter skulle
taga sig till, åt hvilken sysselsättning han
skulle egna sig och på hvilket håll han
skulle söka den. Han var långt ifrån
rik och hvarje dag han tillbragte i
obeslutsamhet och overksamhet, gjorde hans
arf till en källa af större oro för honom.
Men så ofta han började tänka på
medel att föröka eller förvara sitt arf,
öfver-fölls han af den misstanken, att det
funnes någon, som hade otillfredsställda
fordringar på hans rättvisa; och hans
funderingar på endast detta ämne kunde
räcka till för den längsta promenad. Så
tänkte han på sitt förhållande till sin mor,

med hvilken han nu stod på jemnlik ocl
fredlig, men långt ifrån förtrolig fot ocl
som han såg flera gånger i veckan. Lill«
Dorrit var nästan det förnämsta och
ständiga föremålet för hans tankar; ty
omständigheterna i hans lif, tillika med
hennes egen historia, visade honom i henm
den enda person, med hvilken han vai
förenad genom band af oskyldigt
förtroende å ena sidan och ömt beskydd å der
den andra; band, knutna af deltagande
aktning, oegennyttigt intresse, tacksamhei
och medlidande. Då han tänkte på
henne och möjligheten att hennes far skulle
befrias från sitt fängelse af dödens
alls-mäktiga hand — den enda förändring i
deras omständigheter, som han kunde
förutse, och hvilken skulle sätta honom :
stånd att blifva henne en sådan vän, som
han önskade, genom att förändra hela
hennes lefnadssätt, jemna hennes obanade
väg och gifva henne ett hem — i detta
perspektiv betraktade han henne som sir
adopterade dotter, sitt stackars
Marshal-seabarn slutligen vaggadt till hvila. Om
han hade ännu ett föremål för sina
tankar och detta vände sig åt Twickenham
till, var dock dess form så obestämd atl
det var föga annat än den genomskinliga
atmosfer, i hvilken de andra föremålen
sväfvado för hans inre syn.

Han hade gått öfver heden och
lem-nade den bakom sig, då han upphann en
person, som han en stund sett före sig
och som han tyckte sig känna, då lian
kom honom närmare. Det var något i
hufvudets vändningar och i denna
persons begrundande utseende, under det har
gick temligen raskt framåt, som förde
honom på denna tanke. Men då mannen
— ty det var en manlig gestalt — sköt
upp hatten i nacken och stannade för att
betrakta något föremål i sin väg, visste
han att det var Daniel Doyce.

— Hur står det till, mr Doyce? sade
Clennam, då han upphann honom. Det
fägnar mig att återse er, särdeles som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free