- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
126

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ham); gondolmodeller från Venedig;
modeller till Schweizerbyar; bitar af
mosaikgolf från Herculanum och Pompej,
som liknade petrificeradt hackadt kalfkött;
aska från grafvar och lava från Vesuvius;
spanska solfjädrar, spezzianska
halmhattar, moriska tofflor, Toscanska hårnålar,
bildhuggerier från C arrara, Trastevirini
långschalar, Genuesiska sammeter och
fili-gransarbeten, Neapolitansk korall,
Romerska caméer, nipper från Généve,
Arabiska lyktor, radband, som påfven sjelf
välsignat och en oändlig mängd annat skräp.
Det funnos också mer eller mindre
lyckade utsigter af åtskilliga ställen, och ett
litet rum med målningar, egnadt åt
några få riktigt klibbiga gamla helgon, som
hade senor liknande pisksnärtar, hår
sådant som Neptuni, fåror, hvilka sågo ut
som tatuering, och som voro betäckta med
så mycket fernissa att hvar och en af de
heliga personerna verkligen tjenade till
flugfängan, derigenom att en mängd af
dessa insekter fastnade på deras
vördnadsvärda figurer. Mr Meagles talade på
sitt vanliga sätt om dessa artistiska
märkvärdigheter. Han förstod ej att
bedöm-ma annat än hvad han tyckte om, sade
han; men han hade hittat på dem för ett
rampris och man hade ansett dem
temli-gen utmärkta. En person, som verkligen
borde vara kännare i detta afseende, hade
förklarat att »en läsande vis man» (en
serdeles flottig gammal herre, insvept i
en filt, med svandunskrage till skägg, och
med en hel spindelväf af sprickor öfver
sig, så att han liknade h&rdt
gräddad pastejdeg) var en superb Guercino.
Hvad den der Sebastian del Piombo
angick, så kunde hvar och en dömma för
sig sjelf; ty om ej det jore hans
sed-nare maner, återstod den frågan att
besvara: Hvems det vore? Det var
kanhända en Titian, kanhända icke —
möjligtvis hade han endast retoucherat den.
Daniel Doyce sade, att han kanske ej
re-toucherat den, men mr Meagles brydde sig
ej om att höra på det örat.

Sedan mr Meagles visat dem alla sina
skatter, förde han dem till sitt eget
tref-liga rum, som hade utsigt åt gårdspla-

nen; det var möbleradt till hälften som
kontor, till hälften som toilettrum, och på
ett slags pulpet såg man ett par
mes-singsvågskålar för att väga guld och en
liten skopa för att ösa pengar med.

— Här äro de, sade mr Meagles. Jag
stod bakom dessa artiklar under fem och
tretti år, och tänkte den tiden lika litet
på att ströfva omkring, som jag nu
tänker på — att stanna hemma. Då jag
för alltid lemnade Banken, bad jag om
dem och tog dem med mig. Jag
nämner detta genast, annars kan ni tro att
jag sitter på mitt kontor (som Pet säger
att jag gör) liksom kungen i visan om
de tjugufyra koltrastårna och räknar mina
pengar.

Clennams ögon voro fästade på en
ganska naturlig målning, som hängde på
väggen, och föreställde två små vackra
flickor med armarne slingrade om livarandra.

— Ja, sade mr Meagles med lägre röst,
der äro de båda. Det togs för sjutton
år sedan. Som jag ofta säger till
mamma, de voro barn båda två den tiden.

— Och deras namn? sade Arthur.

— Ack, det är sannt, ni har ej hört
något annat namn än Pet. Pets namn
är Minnie; hennes systers namn var Lillie.

— Kunde ni ha trott, mr Clennam,
att en af dem skulle föreställa mig?
frågade Pet sjelf, som nu stod i dörren.

— Jag hade kunnat tro att båda skulle
föreställa er, ty båda likna er ännu. Ja,
verkligen, sade Clennam, i det han såg
än på det vackra originalet än på
målningen. Jag kan ännu ej säga
hvilket-dera är ert porträtt.

— Hör du det, mamma? utropade mr
Meagles till sin hustru, som följt dottern.
Det är alltid så, Clennam; ingen kan säga
det. Barnet på venstra sidan är Pet.

Målningen råkade hänga nära en
spegel. Då Arthur såg på den igen, råkade
han i spegeln varseblifva Tattveoram, som
stannade, i det hon skulle gå förbi den
lialföppna dörren, lyssnade på hvad som
sades och fortsatte sin väg med ett
uttryck af vrede och förakt på sitt ansigte,
hvilket förbytte dess skönhet till fulhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free