- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
138

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gäldbundna helgonens graf; i löfsalen
dcr-uppe och vaktstugan dernere, skulle de
glida utför tidens ström i besittning af
idyllisk huslig lycka. Unge John
utpressade tårar ur sina ögon, då han
afsluta-de sin målning med en grafsten, som,
stående pä den närgränsande
kyrkogården, lutade sig mot fängelsemuren och
bar följande rörande inskription:
“Helgad t åt Minnet af John Cliivery, Sextio
år Fångvaktare, och femtio år
Ofver-fångvaktare, Vid det närgränsande
Marshalsen, Hvilken lemnade detta jordiska,
allmänt aktad, den trettioförsta
December, Adertonhundra åttiosex, Attiotre år
gammal. Och åt lians högt älskade och
högt älskande hustru Amy, Hvilkens
familjenamn var Dorrit, Som endast
fyrtioåtta timmar öfverlefde hans förlust, Och
som utandades sin sista suck i det
före-nåmnda Marshalsea, Der föddes hon, Der
lefde hon, Der dog hon.»

De Chiveriska föläldrarne sväfvade ej
i okunnighet om sin sons böjelse — den
hade verkligen vid några få tillfällen
försatt honom i ett så oroande själstillstånd
att han uppfört sig med vresighet emot
kunderna och derigenom skadat rörelsen
— men de hade i sin ordning också
kommit till önskvärda resultater. Mrs
Chi-very var en förståndig qvinna och gjorde
sin man uppmärksam på, att deras Johns
förhoppningar på nyckeln säkert skulle
stärkas af en förbindelse med miss
Dorrit, som sjelf hade vissa anspråk på detta
samhälle och åtnjöt mycken aktning der.
Mrs Chevery gjorde också sin man
uppmärksam på att om, på ena sidan deras
John hade förmögenhet och en
förtroendepost, så var miss Dorrit å andra sidan
af god familj och att hennes (mrs
Chi-verys) tanke var, att två lialfvor gjorde
cn hel. Sedan, talande som mor och ej
som diplomat, samt betraktande saken
från en annan synpunkt, hade mrs
Chi-very bedt sin man ihågkomma, att deras
John aldrig varit stark, att hans kärlek
under närvarande förhållanden plågat och
pinat ut honom tillräckligt och att om
man satte sig på tvären, kunde ingen gå
i god för att han icke skulle drifvas af

förtviflan att göra sig något ondt. Dessa
argumenter hade haft ett så märkligt
inflytande på mr Chiverys sinne, han var
en fåordig man, att han åtskilliga
söndagsmorgnar gifvit sin gosse hvad han
kallade »ett godt handtag," betecknande,
att han borde anse en sådan lyckans
ynnest som ett godt förebud, att denna dag
förklara sin passion och vinna seger. Men
unge John hade aldrig haft mod att göra
en dylik förklaring och det var
isynnerhet vid sådana tillfällen han återvändt
till tobaksboden i retligt lynne och visat
sig; vresig mot kunderna.

I denna sak, som i hvarje annan, var
lilla Dorrit den sista, som man tog i
betraktande. Hennes bror och syster hade
märkt det och gåfvo sig en slags
betydenhet genom att begagna denna
omständighet som en klädhängare, hvarpå de
vädrade den gamla eländiga trasan af
familjens inbillade förnämhet. Hennes
syster bevisade denna förnämhet genom att
göra narr af den stackars förälskade
ungersvennen, då han ströfvade omkring
fängelset för att uppfånga någon skymt
af sin käresta. Tip bevisade både sin
egen och familjens förnämhet genom att
uppträda som den aristokratiske brodern;
vid den lilla kägelbanan hördes han yttra
högljudda, skrällande ord angående
aflägs-na möjligheter, att någon okänd
gentleman skulle vrida om halsen på någon
ung glop, hvilken han ej nanmgaf. Men
de voro ej de enda medlemmarne af
Dor-ritska familjen, som drogo fördel deraf.
Nej, bevars. Man förmodade
naturligtvis, att Marshalseas fader ej kände till
något af denna sak; hans stackars
värdighet kunde ej se så lågt. Men han tog
emot cigarrerna livar söndag och var rätt
glad att få dem; ibland nedlät han sig
till och med att spatsera fram och
tillbaka på gården med gifvaren (som
kände sig stolt och förhoppningsfull), ja, till
och med att helt villigt röka en cigarr i
hans sällskap. Med samma villighet och
nedlåtenhet mottog han Chivery Seniors
uppmärksamhet, då denne åt honom
afstod sin länstol och sin tidning, när han
kom in i vaktstugan, under dennes tjen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free