Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ah, unge John! Hur står det till,
hur står det till?
— Mycket bra, jag tackar er, min herre.
Jag hoppas ni också mår bra.
— Ja, John Chivery, ja. Jag har
ingenting att klaga öfver.
— Jag har tagit mig den friheten att —
— Hä? Marshalseas fader drog alltid
upp ögonbrynen, vid detta uttryck och blef
för några minuter tankspridd på ett helt
älskvärdt och leende sätt.
— Några cigarrer, min lierre.
— Åh! (Utomordentligt öfverraskad för
ögonblicket.) Jag tackar er, unge John,
jag tackar er. Men jag är verkligen rädd
att jag för mycket — Nej? Nå väl, så
vill jag ej säga mer derom. Var så god
och lägg dem på kaminlisten, unge John.
Och sitt ned, sitt ned. Ni är ej
frem-mande här, unge John.
— Jag tackar er på det högsta, min
herre. — Miss, här vände unge John
omkring sin stora hatt, som satt på hans
venstra hand och liknade en råttbur,
hvilken långsamt vred sig omkring, Miss Amy,
mår hon bra, min herre?
— Ja, John, mycket bra. Hon är ute.
—- Verkligen, min herre?
•— Ja, John. Miss Amy har gått för
att hemta litet frisk luft. Ungdomen är
gerna ute. Men vid deras ålder är det
ganska naturligt, John.
— Ja, det är säkert ganska naturligt,
min herre.
— För att hemta frisk luft. Ja. Han
slog sakta med fingrarne på bordet och
blickade upp mot fönstret. Amy har gått
för att hemta frisk luft på jernbron. Hon
har fått smak för jernbron på sednare
tider och tycker mer om att spatsera der
än annorstädes.
Han fortsatte deras samtal.
— Er far är ej på vakt nu, John, tror
jag?
— Nej, han kommer sednare pa
eftermiddagen.
Unge John vred åter pä sin stora hatt
och sade i det han steg upp:
—- Jag är rädd att jag måste taga
afsked af er nu, min herre.
’i
— Så snart? Adiö då, unge John. Nej,
nej, med den största nedlåtenhet, bry er
ej om att taga af handsken, nnge John.
Tag mig i hand ändå. Ni vet ju att jag
ej anser er för fremmande.
Högligen belåten med detta vänliga
mottagande, gick unge John utför trappan.
Han mötte på vägen några medlemmar,
som förde upp åtskilliga gäster för att
presentera dem, och just i det
ögonblicket hände det sig, att mr Dorrit med
största tydlighet ropade, i det han lutade
sig öfver ledstången:
— Mycket förbunden för er lilla
present, John!
Lilla Dorrits älskare hade snart
betalat sin penny i tull vid jernbron, stod nu
derpå och såg sig omkring efter den
välkända och högt älskade gestalten. Först
fruktade han, att hon ej vore der; men
då han gick framåt Middlesexsidan, såg
han henne stå stilla och se i vattnet. Hon
var försänkt i tankar och han undrade
hvad hon tänkte på. Man såg der
massor af tak och skorstenar, mer fria från
rök än om hvardagarne och på afstånd
master och kyrktorn. Kanske hon tänkte
på dem.
Lilla Dorrit funderade så länge och
var så fullkomligt försänkt i sina tankar,
att hon ej rörde sig, ehuru hennes älskare
tyckte, att han stod stilla der en lång
stund, gick tillbaka två eller tre gånger
och återvände till henne igen. Slutligen
beslöt han att gå framåt, låtsa som om
han händelsevis fått se henne, då han
gick förbi, samt tilltala henne. Stället
var ensligt och nu eller aldrig var
stunden inne att tala med henne.
Han gick framåt, men hon tycktes ej
höra hans steg, förrän han var tätt invid
henne. Då han sade “miss Dorrit “ spratt
hon till och drog sig tillbaka från
honom, med ett uttryck af förskräckelse,
nästan liknande afsky i sitt ansigte, som
förorsakade honom obeskriflig ungest. Hon
hade förut ofta undvikit honom — ja,
nu för en lång tid alltid. Hon hade så
ofta vändt sig bort och smugit sig undan,
då hon sett honom nalkas, att unge John
knappast kunde tro att det skett händel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
