Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förening med landsvägens förvandling till
en lång, krokig, oregelbunden gata, der
allting, från de murkna byggnaderna till
den eländiga vägen, höll på att råka i
lägervall, — nu kunde man på allt detta
se att de nalkades Rom.
I detsamma stannade vagnen vid en
plötslig tvär krökning på vägen, och mr
Dorrit kände sig gripen af en hastig
fruktan för att ögonblicket nu skulle vara
inne då banditerna tänkte kasta honom hals
öfver hufvud i ett dike och röfva honom,
tills det föll honom in att titta ut, då han
fann sig endast hafva mött en
begrafnings-procession, som entonigt sjungande kom
tågande förbi, med dess smutsiga kläder,
dystra facklor, svängande rökelsekar och
stora kors, buret af en prest, dunkelt
framskymtande genom den skumma
belysningen. Presten var ful att se vid
fackelsken — med låg, nedtryckt panna och
dystra ögon, hvilka, då de mötte mr
Dorrits, som barhufvad tittade ut genom
vagnsfönstret, tycktes hata denne vigtige
resande; en hotelse, som erhöll ökad kraft af
hans läppars rörelse och en åtbörd af hans
hand, hvarmed han i sjelfva verket
hel-sade på den fremmande; — så tyckte
åtminstone mr Dorrit, hvars fantasi var
uppjagad af tröttheten efter resan och
arbetet på sina luftslott, då presten sväfvade
förbi och processionen försvann i mörkret,
bärande bort med sig sin döde. Och så
for mr Dorrit med sitt sällskap åt
motsatt håll, och snart stodo de — likt
gö-therfla, men i motsatt bemärkelse — med
sin vagnslast af dyrbarheter från Europas
tvenne stora hufvudstäder utanför Roms
portar och bådo om inträde.
Mr Dorrit väntades ej af sitt folk
denna afton. Han hade varit väntad, men
de hade slutligen uppgifvit det, i tanka
att han ej skulle tycka om att vara så sent
ute i detta främmande land. När således
hans ekipage stannade utanför hans egen
port, kom ingen annan än portvaktaren
ut att emottaga honom.
— Ar miss Dorrit borta? frågade han.
Nej; hon var inne. Godt, sade mr
Dorrit till det församlade tjenstfolket; de
kunde stanna der de voro — de kunde
hjelpa till att bära sakerna ur vagnen —
han skulle ensam söka upp miss Dorrit.
Således gick han långsamt uppför sin
präktiga trappa —• såg in i flera rum som
voro tomma, tills han varsnade ljussken
från ett litet förmak. Det var en liten
fredlyst, treflig vrå med sina rika
förhän-gen, belägen innanför tvenne andra rum,
och såg ljus, varm och inbjudande ut då
han nalkades den genom den mörka
passage de bildade.
Förhängen skylde dörröppningen —
dörren var borttagen; och då han står der
osedd och blickar in, känner han ett stygn
genom hjertat. Hvarför? Icke af
svartsjukan ? Hvarför skulle han vara
svartsjuk? Det var ju blott hans dotter och
hans bror — den senare, med ländstolen
framdragen till eldstaden, njutande
afskym-ningsbrasans hemtrefliga behag — hon,
sittande vid ett litet sybord, sysselsatt med
något broderi. Då man undantager den
stora skillnaden i taflans still-leben, voro
figurerna sig mycket lika mot fordom; ty
hans bror liknade honom tillräckligt, för
att för tillfället kunna föreställa honom
sjelf på målningen.
Hur mången natt hade han ej sjelf setat
så, lutad öfver en koleld, långt, långt bort!
— så hade äfven hon setat, stundligt
uppoffrande sig för honom. Men hvad, i den
gamla eländiga fattigdomen, fanns der att
vara svartsjuk öfver? Hvadan då stygnet
i hans hjerta?
— Vet farbror, jag tycker ni blir helt
ung igen?
Hennes farbror skakade på hufvudet
och sade:
— Hur så, mitt barn, hur så? -
— Jag tycker, svarade lilla Dorrit,
flitigt sömmande på sitt broderi, att farbror
i flera veckor sett yngre ut. Så glad
farbror lilla, och så rask och intresserad af
allt!
— Kära mitt barn — din skull, bara din.
— Bara min, farbror?
— Så, ja. Du har gjort mig mycket
godt. Du har varit så omtänksam oin
mig, och så öm mot mig, och så
finkänslig i att dölja dina omsorger, att jag —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
