- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
135

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nå nå, nå nå! Det är — gömdt här, mitt
hjerta, det är gömdt här!

Och en gest med handen uttryckte
tydligare hans mening.

— Det är bara farbrors lifliga fantasi,
sade lilla Dorrit muntert.

— Nå nå, nå nå! mumlade gubben;
gud vare lof!

Ett ögonblick upphörde hon med sitt
arbete för att se på honom, och denna
blick uppkallade åter den förra smärtan
i hennes fars bröst — hans arma, svaga
hjerta, så fullt af motsägelser, vankelmod,
stridigheter och alla de små
förtretlighe-terna i detta vårt okunniga lif, dimmor,
som endast den sista natten utan morgon
kan skingra.

— Jag har känt mig mera fri, liksom
litet mera hemmastadd med dig, min pulla
lilla, sedan vi blefvo ensamma, sade den
gamle mannen. Jag säger ensam, ty mrs
General räknar jag ej; henne bryr jag
mig ej om — hon har ej med mig att
göra. Men jag vet Fanny var otålig på
mig. Och inte undrar jag på det inte,
ty jag förstår nog jag bara är i vägen,
fast jag allt söker hålla mig undan så
godt jag kan. Jag beklagar mig ej. Jag
vet nog jag inte duger till sällskap åt våra
frem mande.

— Se min bror, William, deremot,
fortfor den gamle mannen med en ton af
beundran, han kan sällskapa med kungar,
om så vore — men inte så din gamle
farbror, Dorrit. Fredrik- Dorrit är ingen
heder för William Dorrit, och det vet
han mer än väl. Nå men! Kors, här är
din far, Amy? Min käre William,
välkommen igen! Min älskade bror, hvad jag
är glad att se dig!

Han hade händelsevis råkat vända på
hufvudet, och fått sigte på figuren i dörren.

Med ett utrop af förnöjelse kastade lilla
Dorrit armarne kring sin fars hals, och
kysste honom gång på gång.

Hennes far var litet otålig, och kinkig.

— Roligt att fä se dig ändtligen, Amy,
sade han. Ha — sannerligen är jag ej
glad att finna — hum — någon som kan
ta emot mig till slut. Jag tycks ha
varit - ha — så litet väntad, att jag på

samvete började — ha, hum — tro det
vara bäst jag bad om ursäkt för det jag

— hum — tog mig friheten komma hem
alls.

— Det var så sent, käre William,
svarade hans bror, att vi uppgifvit hoppet
att fä se dig i qväll.

— Jag är starkare än du, kära
Fredrik, svarade brodren, med en ceremoniös
broderlighet hvari låg en viss grad af
stränghet, och jag hoppas jag kan resa utan
skada för min helsa — hum — vid
hvilken timma jag behagar.

— Bevars, hevars ja, svarade den
andre, rädd att han sårat honom. Det
förstås, William.

— Tack skall du ha, Amy, fortfor mr
Dorrit, då hon hjelpte honom af med sina
ytterhalsdukar. Det kan jag göra sjelf.
Jag — hum — behöfver ej besvära dig,
Amy. Kunde jag få en bit bröd och ett
glas vin, eller vore det för mycket besvär?

— Kära pappa, pappa skall få
qvälls-vard i rappet.

— Tackar, min flicka, sade mr Dorrit,
med en förebrående kyla i sin röst. Jag

— hum — jag fruktar verkligen jag gör
besvär. Hm. Mrs General mår väl bra?

— Mrs General klagade öfver
hufvud-värk och trötthet, och när vi ej brydde
oss om att vänta längre, gick hon till sängs,
pappa lilla.

Kanske tyckte mr Dorrit, att mrs
General handlat mycket rätt som
öfverväldi-gats af att han icke kommit —
åtminstone såg han blidkad ut, och sade med
ögon-skenlig tillfredsställelse:

— Gör mig mycket ondt att höra det
mrs General ej mår bra.

Under denna korta dialog hade hans
dotter med mer än vanligt intresse
observerat hans ansigte. Det såg ut som hon
funnit honom förändrad och affallen —
han såg det och blef förtretad deröfver,
ty han sade med fördubblad vresighet,
sedan han aftagit sin ytterduk och
kommit fram till elden:

— Amy, hvad är det du ser på? Hvad
kan du finna hos mig som ger dig
anledning att — ha — förfölja mig med
ögonen så — hum — högst besynnerligt?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free