Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darrande händer sammanknäppta öfver
hennes hufvud. Du ser detta barn af
min dyre hädangångne broder! Allt hvad
jag med mina halfblinda och syndiga ögon
betraktat, har du sett och uppskattat efter
förtjenst, klart, högt. Ej ett hår på
hennes hufvud skall krökas inför dig. Du
skall uppehålla henne till hennes sista
stund. Och jag vet du skall belöna
henne på andra sidan grafven!
De qvarstannade i ett skumt rum näst
intill, tills det blef nära midnatt, och här
suto de stilla och bedröfvade. Stundom
sökte hans sorg den naturliga lindringen
i ett utbrott af samma slag som det, hvari
den först gifvit sig luft; men utom att
hans ringa kraft ej skulle tålt vid en
sådan ansträngning, kom han för det mesta
ihåg hennes ord, förebrådde sig sin
svaghet och lugnade sig.
Den enda yttring han emellanåt gaf åt
sin sorg, var att ofta utropa, det hans
bror gått bort ensam; — att de varit
tillsammans i början af sin lefnad, att de
råkat i olycka tillsammans, att de hållit
tillhopa under fattigdomens långa, tunga
år, att de stannat tillsammans allt intill
denna dag; och att hans bror gått bort
allena! allena!
Sorgbundna, med tunga hjertan skiljdes
de åt. Hon ville ej samtycka att låta
honom tillbringa natten annat än i hans
eget rum, dit hon följde honom och såg
honom kasta sig i kläderna på sängen,
hvarefter hon med egna händer bredde
på honom. Derefter lade hon sig på sin
egen bädd och föll i djup sömn — en
sömn af trötthet och öfveransträngning,
då kroppen hvilade, men själen icke var
befriad från en dunkel känsla af sorg och
olycka. ,Sof, goda lilla Dorrit! Sof tills
dager ljus!
Det var en månklar natt; men månen
steg sent upp, ty den var redan i nedan.
När den stod högt på det fridfulla fästet,
blickade den genom halföppna jalusier in
i det högtidliga rum, der en hel lefnads
felsteg och förvillelser så nyligen slutats.
Två lugna skepnader funnos i rummet —
två skepnader, båda lika stilla och
orörliga, båda genom en oöfverstiglig
skiljemur afsöndrade från den äflande jorden,
ehuru de snart skulle hvila deri.
Den ena gestalten låg på sängen; den
andra, knäböjande på golfvet, låg
nedsjunken deröfver; armarne hvilade lugnt
och fridfullt på täcket, ansigtet var
ned-böjdt. så att läpparne vidrörde den hand
hvaröfver de utandats sin sista suck. De
båda bröderna stodo inför sin Fader —
långt bortom vår sknmögda verlds omilda
omdömen — högt ofvan dess dimmor och
töcknar.
TJUGONDE
En Inledning
Passagerarne gingo i land från
paketbåten vid skeppsbron i Calais. Det var
ett sankt och dystert ställe, detta Calais,
med dess fallande ebb närmande sig lågt
vattenstånd. Det hade nätt och jemnt
varit så mycket vatten på banken, att
paketbåten kunde komma i land, och
banken, med den grunda bränningen som bröt
sig deremot. såg nu alldeles ut som ett
lättjefullt hafsvidunder, hvilket flutit upp
och låg och sof ofvan vatten, otydligt
visande sina konturer. Den magra fyrbå-
KAPITLET.
till det nästa.
ken i sin hvitmenade skrud, som stod på
hafsstranden likt vålnaden af en byggnad
som en gång i verlden haft färg och
rund-ning, fällde melankoliskt droppa på droppa
efter sitt sista nappatag med vågorna. De
långa raderna af svarta, spöklika
byggnader, grönslemmiga, våta och väderbitna,
kringvirade med begrafningskransar af tång
och sjögräs utaf den tillbakasjunkna
floden, kunde ganska väl ha passerat för
en vanskött hafskyrkogård.
Hvarje af storm och vågor piskadt före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
