Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trånga, dystra, täppta rummet, båda stolt
närande sin egen vrede, båda hårdnackadt
marterande sig sjelfva och marterande
hvarandra. Han hade ett par ord till
afsked, men miss Wade böjde blott på
huf-vudet, och Harriet — antagande en
föraktad tjenares och slafs ödmjuka hållning
(men ej det minsta mindre stolt och
trotsig för det) låtsade som hon vore en
förringa person både att se och ses.
Han gick ner för de rnurkna, krokiga
trapporna, ner på gården, der han tyckte
att allt såg ännu dystrare och otrefligare
ut — der muren, buskarne, den uttorkade
källan, den försvunna statyn, allt som var
dödt och förfallet, såg ännu mera dödt
och förfallet ut.
Funderande på hvad han sett och hört
i detta hus, äfvensom på felslåendet af
alla bemödanden att upptäcka ett spår
efter den misstänkta karakter som var
som försvunnen af jorden, återvände han
till England och London med samma
paketbåt som fört honom till Calais. På
resan öppnade han pappeVsrullan och läste
der innehållet af nästa kapitel.
TJUGONDEFORSTA KAPITLET.
En sjelfpldtf er skutt historia.
Jag är olycklig nog att icke vara en
narr. Ifrån min tidigaste ålder har jag
alltid upptäckt hvad min omgifning trodde
sig dölja för mig. Om jag beständigt
kunnat blifvit förd bakom ljuset, i stället
för att beständigt genomskåda sanningen,
kunde jag måhända lefvat lika lugnt som
de flesta narrar göra.
Min barndom tillbringades hos en
gammal mormor — det vill säga, en fru som
föreställde denna slägting och antog denna
titel. För öfrigt hade hon ingen rätt
der-till, men jag — som såtillvida var en liten
narr — hade inga misstankar. Hon hade
några barn af sin egen familj i huset och
några fremmande — alla flickor, tio till
antalet, mig inberäknad. Alla bodde vi
och uppfostrades tillsammans.
Jag var ungefär tolf år gammal då jag
började inse huru envist dessa flickor
beskyddade mig. De sade mig jag var
föräldralös. Jag var den enda ibland oss
som inga föräldrar hade, och jag
observerade — här var första olägenheten af
att icke vara en narr — att de bemötte
mig med ett oförskämdt medlidande och
en ton af öfverlägsenhet.
Jag förhastade mig icke att anse detta
såsom en säker upptäckt. Jag pröfvade
dem många gånger. Jag kunde knappast
få dem att gräla med mig. Om jag
lyckades med någon, kom hon alltid om en
timma eller par att taga första steget till
försoning. Jag pröfvade dem gång på
gång, och aldrig hände det att de
väntade på att jag skulle taga initiativet.
Ajltid förläto de mig i sin fåfänga och
nedlåtenhet — små afbilder af stort folk!
En af dem var min bästa vän. Jag
älskade detta dumma kräk med en
passionerad hängifvenhet som hon lika litet
fortjente, som jag utan blygsel kan tänka
derpå, ehuru jag blott var ett barn. Hon
hade hvad man kallar ett fogligt lynne
och ömt lijerta. Hon kunde utdela och
gjorde det grundligt, vänliga leenden och
söta ord åt alla. Jag tror det fanns
ingen enda på stället utom mig, som anade
att hon gjorde det med beräkning, blott
för att såra och reta mig!
Och dock älskade jag så denna
ovärdiga flicka, att mitt lif blef stormigt
genom min ömhet för henne. Jag blef
beständigt bannad och förehållen för det
jj jag “var svår emot henne,“ med andra
ij ord, för det jag förebrådde henne hennes
I små trolösheter och bragte henne till
tå-rar genom att visa att jag genonjskådade
henne. Emellertid älskade jag henne ömt
och troget; och engång följde jag med
henne till hennes hem under ferierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
