- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
151

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon var värre hemma än hon hade varit
i skolan. Hon hade en mängd kusiner
och goda vänner, och vi hade barnbaler
hos hennes föräldrar och foro på
barnbaler hos andra; men både hemma och
borta pinade och sårade hon mig i min
kärlek för henne. Hennes plan var att
göra alla lika förtjusta i henne — för
att få mig galen af svartsjuka — att vara
familjer och söt mot alla — för att
komma mig att dö af afund.

Då vi voro ensamma om natten i hennes
kammare, brukade jag förebrå henne sin
låghet — då gret och snyftade hon och
sade jag var grym, hårdhjertad, och jag
höll henne i famnen tills morgonen, älskade
henne mer för hvar dag och tyckte ofta,
att, hellre än lida så, ville jag hålla henne
i famnen och kasta oss båda i strömmen —
der skulle jag ännu i döden hålla henne
qvar.

Det tog ändtligen slut och jag kände
en lättnad. I familjen var en tant som
icke tålde mig -— men jag frågade aldrig
efter om de tyckte om mig eller ej, —
jag blott tänkte på denna enda Hicka.
Tanten var ung och hade ett par
allvarsamma ögon som’ brukade följa mig hvart
jag gick. Hon var djerf, och såg
medlidsamt på mig emellanåt, till min
förtrytelse. Efter en af de nattliga scener jag
talat om, gick jag en morgon ned i
orangeriet före frukosten. Charlotte — detta
var min trolösa unga väninnas namn —
hade gått ned före mig, och just som jag
gick in hörde jag tanten tala om mig till
henne.

Jag stannade der jag stod bland löfven
och lyssnade. Tanten sade:

— Charlotte, miss Wade tar lifvet af
dig, och detta får icke fortfara.

Jag upprepar de samma orden jag
hörde.

- Och nu, hvad svarade hon? Sade hon:
„Det är jag som tar lifvet af henne med
hvad jag låter henne uthärda — det är
jag söm stundligen håller henne på
sträckbänken, jag som är bödeln — och dock
säger hon hvar qväll hon håller så mycket
af mig, fastän jag plågar henne så
outsägligt ?“

Nej; jag hade från början bedömt henne
rätt, och hvarje ny erfarenhet bekräftade
mitt omdöme. Hon började snyfta och
gråta, (för att försäkra sig om tantens
medlidande) och sade:

— Kära tant hon har ett så olyckligt
lynne; både de andra flickorna i skolan
och jag göra allt hvad vi kunna att göra
det bättre — vi göra allesammans hvad
vi kunna.

Härpå smekte tanten henne liksom hon
sagt något ädelt i stället för något falskt
och föraktligt, och fortsatte det skamlösa
hyckleriet i det hon sade:

— Men det finns en gräns för allting,
mitt söta barn, och jag ser att denna
olyckliga flicka förorsakar dig mera sorg
och trakasseri än som ens en så god sak
förtjenar.

Den olyckliga’ flickan steg fram ur sitt
gömställe, såsom ni kan föreställa er, och
sade:

— Låt mig fara hem! — Jag sade
aldrig ett ord mera åt någon af dem, än:
„Låt mig fara hem, annars går jag dag
och natt tills jag kommer hem!“

Då jag kom hem sade jag till min
förmodade mormor, att om hon icke skickade
mig i någon annan skola innan den flickan
och alla de andra kommo tillbaka, skulle
jag kasta mig i elden och sveda ögonen
ur hufvudet på mig, hellre än att ännu
en gång återse dessa intriganta varelser.

Nästa gång kom jag bland unga
fullvuxna flickor — jag fann dem icke bättre.
Fagra ord och fagert sken — men jag
genomskådade deras goda tanke om sig
sjelfva och förakt för mig, och de voro
ej bättre de. Innan jag lemnade dem,
fick jag veta att jag ingen mormor hade
och inga slägtingar som kändes vid mig.
Ljuset af denna underrättelse sträckte sig
genom hela mitt förflutna och
tillkommande lif — det visade mig flera nya
anledningar för folk att triumfera öfver
mig, när de låtsade bemöta mig med
kon-sideration eller göra mig en tjenst.

En affär skarl förvaltade ett litet kapital
för mig; — jag skulle bli guvernant. Jag
blef guvernant — jag kora till en fattig
adelsmans hus som hade två döttrar —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free