Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt små barn, men föräldrarne önskade
att de om möjligt skulle växa upp under
samma lärarinna. Modren var ung och
vacker. Allt från första stund affekterade
hon att behandla mig med mycken
grann-lagenhet. Jag behöll min förtrytelse för
mig sjelf, men förstod mer än väl, att det
var hennes sätt att låta förstå det hon
visste sig vara min matmor samt kunde
iaktaga ett helt annorlunda uppförande
mot sitt tjenstehjon, om hon blott ville.
Jag sade att jag icke lät min förtrytelse
synas,, och det är sannt; men jag
tillfredsställde icke hennes nyck och visade dermed
att jag förstod henne rätt. När hon bad
mig dricka vin, drack jag vatten — om
det var någon Jinare rätt vid bordet,
skickade hon alltid till mig, men jag nekade
alltid och åt af de försmådda rätterna.
Dettä sätt att parera hennes yiatronage
var en skarp förebråelse och gjorde att
jag kände mig mera oberoende.
Barnen tyckte jag om. De voro blyga,
men i det hela snälla och väl uppfostrade,
och tycktes vilja fästa sig vid mig. Meri
det var en barnpiga i huset — en
röd-blommig, leende menniska som alltid
affekterade att vara godlynt och glad, som
hade skött dem båda ifrån vaggan och
vunnit deras hjertan innan jag såg dem.
Jag skulle nästan kunna försona mig med
mitt öde, om det icke varit för den
men-niskan.
Hennes listiga tillställningar att alltid
laga så hon fick vara tillsammans med
mig, alltid framställa sig i täflan med mig
och låtsa som hon berömde mig, kunde
hafva fört mången annan bakom ljuset,
men jag genomskådade dem från första
stund. Under förevändning att städa mina
rum, passa upp mig och se efter att min
garderob och mina saker voro i ordning
(hvilket hon med största geschäftighet
gjorde), var hon aldrig ifrån oss. Den
slugaste af alla hennes finter var, att låtsa
som hon ville ha barnen att tycka mera
om mig. Hon ledde dem bort till mig,
smekte dem och bad dem gå till mig.
— Kom till den snälla miss Wade —
kom till den söta miss Wade, kora till
den vackra miss Wade. Hon håller så
mycket af er. Miss Wade hon är lärd,
hon; hon har läst så många böcker så —
hon kan berätta er mycket vackrare
historier än jag. Kom och hör på miss Wade!
, Hur skulle jag kunnat vinna deras öra,
medan mitt blod kokade af harm öfver
dessa simpla konster. Hur kunde jag
undra, när jag såg deras oskyldiga
barna-ansigten vändas ifrån mig, och deras små
armar lindas kring hennes hals i stället
för min. I sådana ögonblick såg hon upp
till mig, ruskade deras lockar ur sina ögon
och sade:
De blir snart bekanta, miss Wade;
de äro så hjertans enfaldiga och kärliga,
stackars små kräk! var alls inte ledsen för
det, mamsell — så triumferade hon
öfver mig!
Det var äfven något annat som hon
gjorde. Ibland, när hon såg hon hade
fått mig riktigt bitterligt bedröfvad och
förtviflad med sina konster, brukade hon
göra barnen uppmärksamma derpå och
visa dem skillnaden mellan henne och mig.
— Tyst, små barn! Stackars miss Wade
mår icke bra. Bullra inte så, mina söta
små, hon har så ondt i hufvudet så; — —
kom och trösta henne. Kom och fråga
henne om hon mår bättre nu — kom
och bed henne lägga sig. Det är väl
ingenting fatt, mamsell lilla? Gräm sig
inte, mamsell, var ej ledsen!
Till slut kunde jag ej längre uthärda.
Hennes nåd, min matmor, kom en dag in
när jag var som mest utom mig och kände
att jag ej längre kunde uthärda. Jag
sade henne att jag måste flytta — jag
kunde ej tåla den menniskan Dawes.
— Miss Wade! Stackars Dawes tillber
er hon kunde gå i elden för er!
Jag visste på förhand att hon skulle
säga så; således var jag alldeles beredd
derpå, och svarade blott att det icke
passade sig för mig att motsäga min
matmor — jag måste bara flytta.
Jag vill hoppas, miss Wade, svarade
hon i det hon genast återtog det sken af
öfverlägsenhet hon hittills så knapphändigt
dolt; att jag ingenting sagt eller gjort
under den tid vi varit tillsammans, som
gifvit er anledning att bruka detta obehag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
