Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tenhet kunde uppoffra till och med sin
kärleks oskrymtade ingifvelser.
Under denna förevändning började han
hämnas på mig — höll sig hela timmarne
på distans och talade till hvem som helst
hellre än till mig. Jag har ofta halfva
aftonen setat obemärkt och ensam, medan
han pratade och skämtade med sin kusin,
min elev — har sett på de närvarandes
ögon, att de tyckte dem bättre passa ihop
än vi — har setat och gissat deras tankar,
tills jag fann att hans ungdomliga
utseende gjorde mig löjlig, och varit rasande
på mig sjelf för det jag någonsin älskat
honom.
Ty jag älskade honom då. Så litet
han förtj en te det, så litet han tänkte på
de qval det kostade mig — qval, som
borde gjort honom till min till hans
lef-nads ända, och det odeladt och med
tacksamhet — älskade jag honom dock. Jag
förlät att hans kusin öppet herömde honom
för mig, låtsande sig tro att jag tyckte
om det, men mer än väl vetande att det
var mig som en tagg i hjertat — förlät
det för hans skuld. Medan jag i hans
närvaro satt och uppkallade i minnet allä
mina oförrätter, alla mina förödmjukelser,
och funderade om jag ej borde fly honom
för alltid hellre än lida hvad jag dagligen
led — älskade jag honom mer än
någonsin.
Hans tant — min matmor, kom ihåg
det — ökade med flit, med berådt mod
mina förödmjukelser och pröfningar.
Hennes största glädje var att utbreda sig öfver
den prakt, hvarmed vi skulle lefva i
Indien — den stat vi skulle föra, den societet
vi skulle lefva i, blott han fått sin
befordran.
Min stolthet reste sig mot detta
oförskämda sätt att utpeka kontrasten mellan
hvad mitt lif som gift skulle bli, och min
då beroende och ringa belägenhet. Min
harm qväfde jag, men visade henne att
hennes ord föllo i god jord, och
hämnades på hennes retsamhet med att låtsa
ödmjukhet. Hvad hon beskref vore
mycket för mycket för mig, mycket för stor
ära, brukade jag säga. Jag var rädd jag
aldrig skulle öfverlefva en så stor för-
ändring. Tänka sig att en simpel
guvernant, hennes dotters guvernant, skulle en
sådan heder vederfaras.
Detta gjorde dem alla brydda — de
visste att jag förstod henne.
Det var just som mina lidanden nått
höjdpunkten, just som jag var mest
förbittrad på min fästman för hans
otacksamhet att så litet fråga efter de otaliga
trakasserier och förödmjukelser jag för
hans skull led, som er gode vän, mr Gowan,
visade sig hos oss. Han hade länge varit
intim der, men varit utomlands. Han
förstod inrikes historien vid första
ögonkastet, och förstod äfven mig.
Han var den första person jag nånsin
i mitt lif sett, som förstod mig. Han
hade ej varit tre timmar i huset,
innan jag såg att han följde med alla
mina tankar. På hans kalla, ogenerade
sätt med dem och med mig, hans sätt att
behandla hela saken, såg jag det klart; —
på hans skämtsamma yttranden af
beundran för min blifvande make, hans
enthusiasm när han talade om våra
utsig-ter, vår förlofning, hans lyckönskningar
till vår framtida rikedom och missmodiga
allusioner på sin egen fattigdom, — allt
lika gycklande, ihålligt och gäckande —
såg jag det klart. Jag blef allt mera
förbittrad, kände mig allt mera ömklig
och löjlig, allt under det han framställde
allting i min omgifning i något nytt,
förhatligt ljus, i det han affekterade att villja
framhålla det till beundran för oss båda.
Han liknade den utklädda Döden i den
gamla allegorien — hvem han än tog vid
handen, vare sig gubbe eller yngling,
vacker eller ful, antingen han dansade eller
sjöng, lekte eller bad dermed, gjorde han
det hemskt.
Ni förstår således, att när er gode vän
komplimenterade mig, beklagade han mig
i sjelfva verket — att när han tröttade
mig i mina förargelser, blottade han alla
mina svidande sår — att när han
förklarade, det „min trogna riddare” var „den
mest förälskade yngling under solen, med
det ömmaste hjerta som någonsin klappat
under en väst, uppväckte han åter min
gamla fruktan att jag gjorde mig löjlig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
