- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
164

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

behöfver man ej fråga. Detta kan ge dem
något att prata om. Casby, Arthur säger

— Håll, min mor! håll. håll!

Han afbröt henne, ty ej i hans vildaste
drömmar hade det fallit honom in, att
bon skulle falla på den idén att öppet
utropa hvad han sagt henne.

— Hvad nu? sade hon missnöjd. Hvad
kommer nu på?

— Jag ber sä mycket om ursäkt, mr
Casby — er också, mrs Finching — unna
mig blott ett ögonblick till att samtala
med min mor.

Han hade lagt handen på hennes
rullstol, annars skulle hon med foten vändt
den omkring. Ännu voro de ansigte mot
änsigte. Hon satt och såg på honom,
under det han hastigt i tankarne
genomgick alla chancer för och emot yppandet
af Cavallettos bekännelse, funderande på
om dess offentliggörande på något sätt
kunde underhjelpa hans afsigter. men kom
straxt till den slutsatsen, att det bästa
vore att icke tala derom; ehuru han
måhända mera leddes af det skälet, att han
tagit för gifvet det hans mor skulle
behålla underrättelsen för sig och
kompagnon.

— Hvad nu? sade hon åter otåligt.
Hvad vill du?

— Min mor. det var icke min mening,
att ni skulle repetera hvad jag meddelade
er. Jag anser det är bäst att tiga dermed.

— Gör du detta till ett vilkor?

— Nå väl — ja då!

— Märk då! Det är du sjelf som gör
detta till en hemlighet, sade hon, lyftande
handen; och icke jag. Det är du, Arthur,
som kommer hit i mitt hus med
hemligheter, tvifvel, misstankar och böner om
förklaring — och det är du, Arthur, som
är hemlighetsfull. Hvad tror du det gör
mig hvar den der karlen har varit eller
hvjjd han liar varit? Hvad betyder det
för mig? Hela verlden må gerna veta det,
— det är mig enahanda. Och låt mig
nu vara i fred.

Han gaf vika för hennes befallande,
men triumferande blick, samt rullade
hennes stol tillbaka till sin förra plats.

Härvid kom han att kasta en blick på
Flintwinch, och läste i hans ansigte
återskenet af samma triumf — säkert icke
Floras skuld.

Att hans underrättelse, hela hans
bemödanden och plan vändes emot honom
sjelf, öfvertygade honom vida mer än hans
mors okufliga fasthet och obeveklighet att
han ingenting förmådde uträtta med henne.

Det återstod att göra ett vädjande till
hans gamla vän Affery.

Men äfven den ganska osäkra
preliminära inledningen att göra detta vädjande
tycktes vara ett af de svåraste företag i
menskligheten. Han stod så fullkomligt
under de två kloka enas jernspira, hölls
så systematiski i åsyn af den ena eller
andra af dem, samt var dessutom så rädd
att gå omkring i huset, att det icke tyck-,
tes vara möjligt att få tala med henne
ensam.

Dessutom hade mrs Affery eu så liflig
öfvertygelse om faran att när som helst
säga något — huru hon fått den, är icke
svårt att gissa: genom hennes herres och
mans skarpa argumenter — att hon hela
tiden stått i ett hörn, barrikaderande sig
med sitt förut nämnda symboliska vapen,
så att när Flora, eller till och med den
buteljgröne patriarken sjelf ställde ett eller
par ord till henne, afböjde hon samtalet
med gaffeln, liksom hon varit stum.

Efter flera fåfänga försök att fa Affery
att se på honom medan hon dukade af
bordet och tvättade af porslinet, föll det
Arthur in att Flora kanske kunde hjelpa
honom, hvarföre han hviskade till henne:

— Kunde ni ej säga att ni har lust
att se er om i rummen?

Flora, stackars toka, som alltid hade
hjertklappning af väntan på den tid, då
Clennams gossår skulle återkomma och
han vara lika förtvifladt kär i henne som
då, mottog denna hviskning med största
förtjusning; icke blott för att det var
något hemlighetsfullt och följaktligen
intressant, utan emedan det kunde ge
anledning till ett ömt möte då han skulle få
tillfälle förklara sin ömma låga. Hon
följde genast vinken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free