- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
165

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Aek Herre Gud det kära gamla
rummet, sade Flora, seende sig omkring,
det riktigt rör mig mrs Clennain att det
är sig så alldeles likt utom att det är
rökigare och det kunde man veta skulle
bli med tiden, det få vi allihop finna oss
i och försona oss med så godt vi kunna,
Herre Gud så har’jag fått gjort och om
inte precist rökigare sa fasligt mycket
fetare, som är lika illa och mycket värre,
att tänka pä den tiden när pappa
brukade taga mig med hit en liten liten flicka
full med kylsår som jag var och sätta
mig på en stol med fotterna på gallret
och hur jag tittade på Arthur — ber om
ursäkt — mr Clennam — en liten liten
gosse med krus kring halsen och de
rysligaste små rockar innan mr F. ännu
upp-trädt som en dunkel skugga vid
horisonten och börjat slå sina krokar i likhet
med det bekanta spöket någonstans i
Tyskland på ett ställe som börjar med B. är
en moralisk lexa som lärer oss att alla
vägar här i verlden äro som dem
der-uppe i norra England der fie göra
stenkol och jern och allt fulla med grus och
aska!

Sedan Flora ofirat en suck åt
vanskligheten af allting i det menskliga lifvet,
fortfor hon med sitt ämne:

— Icke för det’någonsin, fortfor hon,
dess värsta fiende kunde säga det var ett
gladt hus för det kunde aldrig kallas
annat än mycket imponerande men minnet
återkallar med nöje en tidpunkt i den
första ungdomens lyckliga ålder då omdömet
ej ännn mognat och då Arthur — det
var en för stygg vana — mr Clennam
— brukade föra mig ned till ett ödsligt
kök som luktade mögel och fukt och säga
att jag skulle gömma mig der för hela
lifvet så skulle han bära till mig hvad
han kunde stjäla undan från sina mål när
han ej var hemma under ferierna och
insatt på torrt bröd i sitt rum för
oskicklighet hvilket under dessa oskuldsfulla
dagar mer än ofta hände -— skulle det falla
sig olägligt eller vore det att begära för
mycket om hon både att få upplifva
minnet af dessa scener och gå genom rummen?

Mrs Clennam, som med tvungen
vänlighet belönade mrs Finchings
godhjerten-het att komma dit alls — ehuru hennes
visit, (före Arthurs oväntade ankomst)
utan tvifvel var en handling af ren
välvilja och ingalunda skett för hennes eget
nöje, svarade att hela huset stod till
hennes förfogande.

Flora steg upp och säg på Arthur för
att anhålla om hans eskort.

— Med mycket nöje, svarade han högt,
och Affery är väl sä snäll och lyser oss!

Affery ville ursäkta sig med: “ Be inte
mig om något, Arthur!“ då mr Flintwinch
tillstoppade hennes mun med ett:

— Hvarför inte, Affery? Hvad går åt
dig, gumma? Hvarför inte, hör du?

Så tilltalad kom hon motvilligt fram ur
sitt gömställe, lemnade gaffeln åt sin man
och tog emot ljusstaken som han räckte
henne med den andra.

— Gå före, ditt nöt! sade Jeremia.
Går ni upp eller ned, mrs Finching?

— Ned, svarade Flora.

— Gå före med dig ned då, du Affery,
gumma, sade Jeremia. Och ha ögona
med dig, annars kommer jag rullandes
ner för ledstången och slår armar och
ben af dig!

Affery anförde expeditionen och
Jeremia gick efter. Han hade ingen lust att
lemna dem.

Då Clennam såg sig tillbaka och fann
honom ännu följa med pa tre trappstegs
| afstånd, på det kallaste och mest
obesvä-i rade sätt, utropade han med låg röst:

— Kan man då icke bli af med honom ?

Flora lugnade honom i det hon genast

svarade:

— Nä ja fast det icke är riktigt
passande Arthur och jag aldrig skulle göra
det med en obekant eller yngre man så
bryr jag mig icke så mycket om det om
ni önskar det blott ni är god och icke

j kommer mig allt för nära.

Det fattades Clennam mod att förklara,
ij att detta alls icke var hvad han menade,
hvarföre han slog sin stödjande arm kring
Floras lif.

— Ah, Herre Gud Arthur, sade hon,
ni är grufligt snäll och lydig och det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free