Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minuts förlopp, i det hon slog upp ögonen
och såg på honom. Du ser så olidligt
stor ut i den der dagern. Kan du då
inte sätta dig!
— Gerna, söta du, svarade Sparkler.
Och han tog en stol och satte sig på
sammä ställe.
— Om jag icke visste att den längsta
dagen redan varit, så skulle jag säga att
detta är den längsta jag i mitt lif har
upplefvat, sade Fanny gäspande på det
mest tröstlösa sätt. Aldrig i mitt lif hade
jag en sådan dag.
— Ar det här din solfjäder, mitt hjerta?
sade mr Sparkler, i det han från golfvet
tog upp en sådan och räckte henne.
—> Edmund, sade hans hustru, ännu
schackmattare, fråga inga dumma frågor,
gör det inte, hör du. Hvems skulle det
vara om inte min?
— Ja, jag tänkte det var din.
— Då skulle du inte ha frågat, genmälde
Fanny snäsigt.
Efter åter en stunds förlopp vände hon
på sig och utbrast:
— Ah Herre Gud, åh Herre Gud! det
har då aldrig funnits en sådan lång dag!
Hon steg upp långsamt och började gå
omkring; kom derpå tillbaka.
— Fanny du! ropade hennes man, som
plötsligen fick en ljus idé; vet du jag tror
du fatt en oro i dig!
— Ah, oro! upprepade miss Sparkler.
Prata inga så’na dumheter!
— Min dyrkade Fanny, fortfor mr
Sparkler, försök med din aromatiska ättika.
Det har jag ofta sett mamma göra, och
det förfriskar henne synbart. Och du vet
att hon är ett märkvärdigt ståtligt
fruntimmer, utan allt non —
— Hå! du lefvande! utropade Fanny
och for återigen upp; det är mer än en
menniska kan uthärda. Det här är då
bestämdt den odrägligaste dag som
någonsin grytt öfver jorden!
Mr Sparkler såg fromt efter henne der
hon vandrade omkring, och tycktes blifva
något orolig.
När hon upptagit och kastat ifrån sig
några småsaker, och tittat ned på den
mörknande gatan från alla tre fönsterna,
återvände hon till soffan och kastade sig
bland dess kuddar.
— Hör, Edmund, kom hit! Litet
närmare, ty jag vill kunna nå dig med min
solfjäder, för att få mina ord att göra så
mycket mera verkan på dig. Så ja. Det
är nog. Alldeles nära nog. Ah, du ser
så rysligt stor ut!
Mr Sparkler bad om ursäkt derför.
förebärande att han icke kunde hjelpa det,
samt tillade att „våra kamrater", utan att
tydligare förklara hvems kamrater,
brukade kalla honom Quintus Flestrinius,
Junior, eller Unge Goliath.
Det skulle du ha sagt förut,
jem-rade sig Fanny.
— Mitt hjerta, svarade mr Sparkler,
temligen smickrad, jag visste inte det skulle
intressera dig, annars skulle jag visst talt
om det.
— Så ja! För himlens skuld, prata
då inte så! jag vill tala sjelf. Edmund,
vi skola ej längre vara ensamma. Det
är min skyldighet att se till, att jag aldrig
mera ntsättes för faran att bringas till
detta tillstånd af ytterlig nedslagenhet, som
i dag så pinat mig.
— Min engel, svarade mr Sparkler,
du vet sjelf du är ett förb—dt ståtligt
fruntimmer som inte har något non —
— Ah, du lefvande! pustade Fanny.
Mr Sparkler blef så förbryllad genom
kraften af detta utrop, ålföljdt af ett
rusande upp från soffan och ögonblickligt
återvändande till samma plats, att en minut
eller par förflöt, innan lian hade mod att
säga:
— Jag menade, min söta engel, att
hvar och en vet du enkom är skapt att
lysa i societeten.
— Skapt att lysa i societeten!
upprepade Fanny förtrytsamt; ja, säg det! Och
hvad händer? Ej förr har jag hemtat mig,
så pass att jag kan göra visiter, efter
min sorg öfver min stackars älskade
pappas död, och farbrors, stackare — ehuru
jag får bekänna att det sednare var en
lycka, ty den som ej är presentabel, må
hellre dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
