- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
171

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Du hänsyftar väl icke på mig,
hoppas jag, mitt hjerta? frågade mr Sparkler
ödmjukt.

— Edmund, Edmund! du kunde reta
lifvet af ett helgon. Talte jag inte
uttryckligen om farbror?

— Du såg på mig med ett så’nt
uttryck, min älskade flicka, sade mr Sparkler,
att jag ej visste hvad jag skulle tänka.
Tack skall du ha min vän.

— Nu har du så tråkat ut mig,
anmärkte Fanny, med resignerad min,
viftande med sin solfjäder, och nu är det
bäst jag går till sängs.

— Gör icke det, min engel, bad mr
Sparkler. Tag dig tid.

Fanny tog sig god tid — låg med
ögonen slutna, och ögonbrynen uppdragna
med det mest hopplösa uttryck, liksom hon
alldeles uppgifvit tanken på denna jorden.
Slutligen öppnade hon, utan ringaste
förberedelse, åter ögonen, och fortsatte der
hon slutat, på ett kort, skarpt vis.

— Då, hvad händer, frågar jag? Hvad
händer? Jo, just vid den tid då jag mest
kunde lysa i societeten, och ha mina
ganska giltiga skäl att vilja lysa derstädes
— finner jag mig i en situation som på
sätt och vis gör mig urstån dsatt att gå
i societeten. Det är verkligen för illa!

— Min vän sade mr Sparkler, jag tror
ej det behöfver hålla dig hemma.

— Edmund, du löjliga menniska,
svarade Fanny med mycken förtrytelse; tror
du att ett fruntimmer, i ungdomens
blomma, och icke utan personliga behag, kan
vara nog dum att vid en sådan tid
utsätta sig för täflan med en annan qvinna,
äfven om denna på allt vis är henne
underlägsen? Om du kan tänka något
sådant, har din dumhet inga gränsor.

Mr Sparkler erkände ödmjukt att han
trodde «det kunde gå för sig.»

— Gå för sig, upprepade Fanny med
outsägligt förakt.

— För en tid, inföll mr Sparkler.

Utan att fästa något afseende vid den

sednare ödmjuka invändningen, förklarade
mrs Sparkler med bitterhet, att det
verkligen var för illa, att man rigtigt kunde
önska att man vore död!

— Emellertid, sade hon, sedan hon
någorlunda hemtat sig efter den lifliga
känslan af liden oförrätt, så förargligt det
är, och så grymt jag tycker det vara, får
jag väl finna mig deri, kan jag tro.

— Så mycket mer som man kunde
väntat sig det, svarade mr Sparkler.

— Edmund, genmälde hans hustru, om
du ej har något bättre att göra, än att
försöka förolämpa den qvinna, som
hedrade dig med sin hand, när det går henne
emot, så tycker jag det är bäst att du
går och lägger dig!

Mr Sparkler blef mycket bedröfvad
öf-ver beskyllningen, och gjorde en öm och
upprigtig ursäkt. Hans ursäkt blef
godkänd, men mrs Sparkler befallde honom
att gå bort till andra hörnet af soffan, och
sätta sig der i fönstersmygen fär att
lugna sig.

— Och nu, Edmund, sade hon
utsträckande sin sojfjäder och vidrörande
dermed hans arm, hör nu hvad jag skulle
säga, då du som vanligt afbröt mig och
började tala dumheter, som du alltid gör;
det var att jag skall sörja för att vi ej
längre bli ensamma, och att, när
omständigheterna hindra mig att fara ut för mitt
eget nöje, jag skall se till att jag får
nå-gön som alltid är när, ty jag hvarken
vill eller kan upplefva en sådan dag som
denna.

Mr Sparklers tanka om planen var, korrt
sagdt, att det ej var något nonsens deri.
Han tillade:

— Och dessutom kunna vi ju hoppas
att din syster snart kommer hit —

— Den söta Amy, ja! ropade mrs
Spar-kler, med en suck af ömhet. Älskade
lilla Dorrit! Men icke för det att Amy
voro ensam nog här.

Mr Sparkler tänkte framkomma med
det frågande: »Icke?» Men han märkte
sin fara och sade i stället:

— Nej, åh bevars, nej; hon vore ej
nog ensam här.

— Nej, Edmund. Ty icke blott att
det kära barnets dygder äro af detta stilla
slag, att de behöfva en kontrast —
be-höfva lif och rörelse omkring sig, om de
skola visa sig i sin rätta dager, och kom-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free