- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
177

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

önska det vore sannt — hvarför skulle
jag dölja det för er! Ni skulle ändock
veta det, äfven om jag nekade!

— Precist, svarade Doktorn.

— Men antingen det är fullkomligt
sannt, eller fullkomligt falskt, eller
hälften sannt, hälften falskt, är mer än jag
kan säga. Det är en löjlig situation, en
mer än förarglig situation — men, ni
känner mr Merdle, och blir ej förvånad.

Doktorn blef ej förvånad; han ledde
henne till vagnen, bugade sig och sade
godnatt. Ett ögonblick stod han utanför
sin egen förstugudörr, och tittade tankfullt
efter det eleganta ekipaget, medan det
rullade bort.

Då han kom tillbaka upp, höllo de an- |
dra gästerna också på att’ skingra sig, j
och han blef snart allena. Som han var J
en stor älskare af all slags litteratur — j
och ingalunda blygdes för svagheten —
satte han sig komfortabelt ned att läsa.

Pendylen på hans skrifbord visade på
några minuter före tolf, då hans
uppmärksamhet väcktes af en ringning på
klock-strängen. Som han var en man med enkla
vanor, hade han låtit sitt tjentfolk gå till
sängs och måste sjelf gå ned och öppna.

Han gick ned och fann utanför dörren
en karl utan hatt och rock, med
skjort-ärmarne upprullade till skuldran. Först
tänkte han att karlen varit i slagsmål, så
mycket mer som han var andlös och
upprörd. Vid andra ögonkastet såg han
emellertid att karlen var mycket snyggt klädd,
och att hans toilett icke var mera i
oordning än som redan blifvit beskrifvit.

— Jag kommer från badhuset, sir, på
gatan nästintill.

— Och hvad står på i badhuset?

— Om doktorn ville vara god och
komma direkte. Vi fann det der ligga
på bordet.

Han stack en bit papper i läkarens
hand. Denne såg derpå — det var blott
hans eget namn och adress, skrifvet med
blyerts — ingenting vidare. Han såg
närmare på skrifvelsen, såg på karlen, tog
derpå sin hatt från spiken, stack sin
nyckel i fickan, och de följdes åt ut.

Då de kommo till badhuset stod den
till huset hörande personalen i dörren och
väntade på dem eller sprungo upp och
ned genom korridorerna.

— Var god och bed alla de andra hålla
sig stilla, sade doktorn högt till
badhusmästaren; och ni för mig genast till
stället, min vän, sade han till budet.

Karlen skyndade före honom förbi en
lång rad af små rum, och öppnande ett
som låg vid ändan af korridoren, såg han
bakom dörren.

Doktorn var i hack och häl efter och
såg äfven bakom dörren.

Ett badkar stod i detta hörn, hvarur
vattnet i hast blifvit aftappadt. Liggande
på botten, liksom i en graf eller sarkofag,
med en liksvepning af några lakan i bast
kastade deröfver, låg kroppen af en
un-dersättsig karl med stort hufvud och
grof-va, simpla, hvardagliga drag.

Ett fönster hade blifvit öppnadt, för
att släppa ut imman som uppfyllde
rummet; men den hängde, kondenserad till
vattendroppar, tung på väggarne, låg tung
på skepnadens figur och ansigte i
badkaret. Rummet var ännu hett, marmorn
i badkaret var ännu varm, men huden pa
mannens händer och ansigte var kall och
utan spänstighet. Den hvita marmorn på
botten af karet var marmorerad med ett
tjockt, mörkrödt ämne. På kanten stod
en tom opiiflaska och bredvid låg en
penn-knif med sköldpaddsskaft — nedsölad, men
ej med bläck.

— Halsådern afskuren — ögonblicklig
död — varit död minst en halftimme —
detta eko af läkarens ord ilade med
blixtens fart genom gångarne och de små
rummen, genom hela huset, innan han
ännu sträckt ut sig efter att hafva lutat
sig ned till botten af karet — medan han
ännu sölade sina händer i vattnet —
mar-morerande det med röda ådror, liksom
marmorn hade varit.

Han kastade en blick på kläderna som
lågo på soffan, en annan på klockan,
börsen och plånboken på bordet. Hans
falköga upptäckte hörnet af en förseglad
biljett framstickande ur plånboken. Han såg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free