Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löst, eller väntande på timmen för hans
egen vakt. Båda två blefvo mer
förvånade då de sågo hvem den nye fången
var, än man rimligtvis kunde förmoda att
fångvaktare någonsin skulle blifva.
Den äldre mr Chivery skakade hand
med honom med en halft förlägen min,
sägande:
— Jag kan inte minnas den dag, sir,
då jag var mindre glad att se er!
Den yngre Chivery var mera retiré
och tog honom alls icke i hand; utan
stod och såg på honom med en så
märkbar obeslutsamhet, att till och med
Clen-nam med sina tunga ögon och sitt tunga
hjerta observerade det. Straxt derpå
försvann unge John i det inre af fängelset.
Som Clennam kände nog till stället för
att veta att han måste qvarstanna i
vakt-stugan en gifven tid, satte han sig i ett
hörn, samt låtsade sysselsätta sig med
läsningen af några bref ur sin ficka.
Dock upptogo de ej så hans
uppmärksamhet, att han icke med tacksamhet såg
huru den äldre mr Chivery höll
vakt-stugan fri för fångar; hur han vinkade
åt några med sina nycklar att icke
komma in, hur han stötte till andra med
armbågen för att få dem att gå ut, och
gjorde hans elände så mycket lättare han
kunde.
Arthur satt med ögonen fästade på
golfvet, tänkande på det förflutna,
grubblande öfver det närvarande, utan att
kunna hemta tröst af någotdera, då han
kände någon vidröra hans axel.
Det var unge John; han sade:
— Herrn kan komma nu.
Han steg upp och följde unge John.
Då de kommit ett par steg inom den inre
gallerporten, vände sig unge John om och
sade till honom:
— Herrn behöfver ett rum. Jag har
skaffat ett. .
— Tack skall ni ha.
Unge John vände sig åter om och förde
honom in genom den gamla porten, upp
för den gamla trappan, in i det gamla
rummet.
. Arthur sträckte ut sin hand. Unge
John såg derpå — såg på honom —
strängt — rätade sig — harklade sig och
sade:
—: Jag vet inte om jag kan. Nej, jag
tror inte jag kan. Men jag tänkte herrn
skulle tycka om rummet, och här är det.
Förvåning öfver detta besynnerliga
uppförande vek, när han gick (och han gick
genast) för de känslor som det tomma
rummet uppväckte i Clennams sårade bröst,
samt tanken på den goda och milda
varelse som helgat det. Saknaden af henne
i hans förändrade förhållanden gjorde
rummet. och honom äfven, så ödsligt och
tröstlöst, och han kände sig så väl behöfva
ett så redligt och kärleksrikt anlete, att
han vände sig mot väggen och gret;
snyftade högt och lättade sitt hjerta med
utropet: O, min lilla Dorrit!
TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
1Warahulaea» nye innevånare.
Dagen var herrlig, och Marshalsea,
öf-vergjutet af middagssolens glödande
strålar, var ovanligt lugnt. Arthur Clennam
kastade sig i en gammal länstol, lika
trasig och eländig som en af gäldstugans
innevånare, och öfverlemnade sig åt sina
tankar.
Under det onaturliga lugn, som följde
efter den fruktade arresteringen och an-
komsten dit, kunde han tänka på
åtskilliga händelser i sin lefnad, nästan som
om han blifvit flyttad till en annan verld.
Då han betänkte hvar han befann sig,
det intresse, som först fört honom dit, då
det ännu stod honom fritt att hålla sig
borta derifrån, och de ljufva minnen, som
voro förenade med dessa murar och
jern-galler, då var det ju ej underligt att allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
