- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
188

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ner jag ej kan!“ Med stränga blickar
betraktade lian fången, ehuru detta uttryck
snart förvandlades till ett af medlidande.

— Hvarföre är ni ond på mig?
frågade Clennam, och likväl visar ni er så
tjenstaktig mot mig. Det är säkert
något missförstånd.

— Nej, visst inte, herre, invände John,
jag missförstår inte mina känslor, då jag
i nuvarande ögonblick betraktar er! Om
jag vägde lika mycket som ni, mr
Clennam — hvilket ej är händelsen; och om
ni ej vore olycklig, hvilket ni är; och
om det ej vore stridande mot lagarne i
Marshalsea — hvilket det är. så skulle
dessa känslor egga mig mera till en ärlig
boxning med er, just här, än till något
annat.

Arthur betraktade honom ett ögonblick,
förundrad och äfven harmsen. “Ja, ja!“
sade han. “Misstag, misstag." Och han
satte sig åter, djupt suckande, i den gamla
länstolen.

Unga Johns ögon följde honom hela
tiden. Efter en kort paus utropade han:

— Jag ber er, herre förlåt mig!

— Ja, visst, svarade Arthur och vin-

kade med handen, men utan att upplyfta
sitt nedlutacje hufvud: Tala ej mer om

den saken. Jag är det ej värd.

— Dessa möbler, återtog unga John
sakta, tillhöra mig. Jag har brukat hyra
ut dem till sådana, hvilka begagnat detta
rum, och hvilka ej haft egna möbler. De
äro ej många, men de få som finnas, stå
till er tjenst. För intet, menar jag. Jag
skulle ej vilja lemna er dem på andra
vilkor.

Arthur upplyfte hufvudet för att tacka
honom och för att af böja anbudet. John
snodde alltjemt fingrarne kring armen och
tycktes mycket road af detta tidsfördrif.

— Hvarför är ni väl förargad på mig?
frågade Arthur.

— Jag vägrar att nämna orsaken,
svarade hastigt unga John högt och skarpt.

Arthur såg åter på honom, och
väntade, men förgäfves, någon förklaring
öf-ver hans uppförande. Efter en stunds
tystnad vände Arthur åter bort hufvudet.

Genast började unga John, med serdeles
mild röst:

— Det lilla bordet, herre, straxt
bredvid er armbåge har tillhört — ni vet hvem
— jag behöfver ej nämna honom — han
dog, en förnäm herre. Jag köpte det af
en person, till hvilken han gifvit det och
som bodde här efter honom. Men den
personen var på intet vis lik honom. Det
skulle nog vara svårt för många att likna
honom.

Arthur drog det lilla bordet närmare,
han stödde armen deremot.

— Kanske ni ej vet, herre, fortfor John,
att jag gick till honom, då han kom till
London. Han tyckte nog att det var bra
påfluget, men han var ändå så god och
frågade efter far och alla andra gamla
vänner. Jag tyckte att han var mycket
förändrad, och det sade jag också då jag
kom hem. Jag frågade honom om miss
Amy mådde bra.

— Nå, hur mådde hon?

— Jag tänkte verkligen att ni skulle
vetat bättre, än framställa den frågan till
en sådan som jag, svarade unga John,
efter att hafva, som det tycktes, nedsväljt
ett stort, osynligt piller. Jag är ledsen
att . ej kunna besvara er fråga. Men,
sanningen att säga, så ansåg han min
efterfrågan såsom en stor näsvishet och sade:
“Hvad rör det dig?“ Då märkte jag att
jag förefallit besvärlig; jag hade just fruktat
det förut. Men han talade mycket
vackert sedan; mycket vackert.

Under flera minuter herrskade den
djupaste tystnad; blott en gång afbröts den
af unga John, som anmärkte: Han både
talade och uppförde sig vackert.

Efter en stund var det åter unga John,
som bröt tystnaden med denna fråga:

— Om det inte är näsvist, herre, så
ville jag fråga er huru länge ni ämnar
lefva utan mat och dryck?

— Jag har ej ännu känt mig hungrig,
svarade Clennam; ej heller har jag nu
någon matlust.

— Desto större skäl för att ni skulle
intaga någon föda, envisades unga John.
Om ni sitter här, timma efter timma, utan
att förtära någonting, emedan ni ej har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free