- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
190

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Unge John hade stigit upp för att ge
mera eftertryck åt slutmeningen, men nu
satte han sig åter och började ånyo att
vika kålbladet; han tog likväl ej
blickar-ne -från Clennam, utan betraktade honom
harmset och förebrående,
v — Jag hade öfvervunnit det, herre,
sade John, jag hade bekämpat det,
emedan jag visste att det måste bekämpas,
och hade besiutit att ej mer tänka derpå.
Jag skulle ej hafva erinrat mig det,
hoppas jag, om ej ni till delta fängelse
blif-vit förd, och på en timma olycklig för
mig, denna dag! (Uti sin häftighet hade
John antagit sin mors egendomliga sätt
att hopsätta meningar.) Då ni först kom
till mig, i dag, mer som om man hitförde
ett Upasträd, än en enskild person, då
öfverväldigades jag så af mina känslor att
det nästan svindlade för mina ögon. Jag
öfvervann det. Jag kämpade och
öfver-vann det. Om det hade varit det sista
ord jag sagt här på jorden, så stred jag
likväl mot denna svindel. Jag ansåg det
som min pligt, emedan jag felat, att be
om förlåtelse, och det gjorde jag äfven,
utan tvekan. Och nu, sedan jag uppfyllt
detta, nu är ni listig och tillbakastöter
mig. Ty ni är väl ej så dålig att ni
nekar att hafva varit listig mot mig och
att hafva tillbakastött mig!

Arthur, utom sig af förvåning, såg på
honom som om han varit fånig? “Hvad är
detta? Hvad menar ni John?’1 Men John,
som var i det tillstånd, att intet tycktes
honom svårare att gifva, än ett svar,
fortfor obehindradt.

— Jag har ej, förklarade John, och
har aldrig haft den djerfheten att tänka
det. Jag hyste intet hopp, nej, hvarför
skulle jag säga att jag gjorde det, då jag
aldrig gjort det, om att blifva så
välsignad, icke efter de ord som vexlades, icke
en gång om också dessa hinder kunnat
bortskaffas! Men är det derföre sagdt att
jag inte får hafva något minne, eller
några tankar eller några heliga föremål?

— Men hvad menar ni väl? ropade
Arthur.

— Det är nog godt att få träda det
under fotterna, herre, fortfor John utom sig,

om någon kan besluta sig till en sådan
handling. Det är mycket bra att få träda
det under fotterna, men det är nu der.
Och om det inte vore der, så vore det
kanske ej så lätt att trampa det under
fotterna. Men det förbättrar inte saken,
inte är det handlat, som en gentleman
borde handla, inte är det hederligt att
stöta tillbaka en man, som har sträfvat
och arbetat sig från sig sjelf, lik en fjäril.
Yerlden må gerna göra spektakel af en
stackars fångvaktare, men han är dock
en man — då han inte är en qvinna,
som de qvinliga fångarne tro.

Så löjligt hans osammanhängande tal
än var, var det likväl upprigtighet i unga
Johns enkla, känsliga själ, och hans
häftiga röst och åtbörder tillkännagåfvo att
han blifvit djupt sårad; Arthur skulle
varit grym, om han föraktat detta. Han
funderade för att få reda på, huru han
förolämpat unga John; denne hade
emellertid sönderskurit det hoprullade
kålbladet i tre delar, samt lagt det på ett fat,
som om det varit någon serdeles läckerhet.

— Det förefaller mig, sade Arthur,
sedan han öfvertänkt hela deras samtal,
som om det ni sagt haft afseende på miss
Dorrit?

— Det är också händelsen, herre,
svarade unga John.

— Jag förstår det ej. Jag hoppas ni
ej tror mig vilja förolämpa er, ty det har
aldrig varit min mening, om jag säger er
att jag ej förstått det minsta af edra
yttranden.

— Herre, sade John, kan ni vara nog
usel att vilja påstå det ni ej vet eller har
vetat hvad jag kände för miss Dorrit,
kalla det ej en förmäten kärlek, utan
dyrkan.

— Verkligen, John, om jag nånsin
vetat det; och hvarföre du skulle misstänka
mig att hafva reda derpå, det är mer än
jag kan förstå. Hörde du någonsin mrs
Chivery, din mor, tala om, att jag engång
besökte henne?

— Nej, herre, svarade John kort.
Hörde aldrig något dylikt.

— Men jag besökte henne emellertid.
Kan du tänka dig hvarföre jag gjorde det?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free