Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej en obetydlig eftergift för denna
opinion vara — åtminstone iilskvärdt?
— Arthurs tankar hade än en gång
vandrat bort till liten Dorrit och frågan
förblef obesvarad.
— Hvad mig beträffar, herre, fortfor
mr Rugg, som hoppades att hans
vältalighet gjort Arthur obeslutsam, livad mig
beträffar så är det min princip att aldrig
tänka på mig sjelf då någon klients egen
böjelse är i vågskålen. Men, som jag
känner er aktningsvärda karakter och er
önskan att göra andra till viljes, så
upprepar jag, att jag skulle tycka bättre om
att ni blefve rådsherre. Er sak har gjort
uppseende; det är en hederlig sak att
intressera sig för; jag skulle känna mig
säkrare, herre, om ni blott ville bli
rådsherre. Men låt ej det inverka på er.
Jag blott omtalar saken.
Så kringirrande hade fångens tankar
redan blifvit under bedröfvelse och
ensamhet, och så vande att blott meddela sig
med en enda osynlig bild inom dessa
dystra murar, att Clennam måste
fördrif-va ett slags dvala förrän han kunde se
på mr Rugg, i minnet återkalla deras
samtal, och hastigt svara honom. Jag är
oförändrad och oföränderlig i mitt beslut.
Jag ber er, låt det vara; låt det vara!
Mr Rugg, utan att dölja sin förargelse
och förödmjukelse, svarade;
— Ah! Utom allt tvifvel, herre! Jag
ser att jag gått för långt, då jag
framställde saken för er. Men sannerligen, då
jag, i många sällskaper, mycket goda
sällskaper, hört sägas att, ehuru det kunde
passa en främling, så är det likväl ej
’ värdigt en engelsman att stanna i
Mar-shalsea då hans fäderneslands förträffliga
privilegier tillåta att han kan blifva
fri-gifven och rådsherre, då tänkte jag att
jag kunde öfverskrida den gräns som är
utstakad för mig, och taga mig den
friheten att nämna det för er. För min del,
tillade mr Rugg, så får jag säga er att
jag ej fällt något omdörfie i detta ämne.
— Det var lyckligt det, genmälte
Arthur.
— Ah! nej intet alls, herre! upprepade
mr Rugg, om jag gjort det, skulle jag
ogerna sett att en af mina kunder haft
besök af en ung gentleman af hög börd,
som red en präktig häst. Men det angick
ej mig. Om jag gjort det, så skulle jag
önska att jag nu vore i stånd att nämna
för en annan gentleman med krigiskt
utseende, som väntar att få tala med er,
det min kund aldrig ämnat att stanna
här, utan just vore färdig att flytta till
en förnämare boning. Men det hör ej
till mitt embete; jag har intet att beställa
dermed. Befaller ni att den der
gentlemannen skall föras in, herre?
— Hvem vill träffa mig, sade ni?
— Jag har tagit mig en sådan frihet,
fast den ej hörde till mitt kall, Då han
hörde att jag, var er rådgifvare, vägrade
han att träffa er förrän jag utfört mitt
vfirf. Lyckligtvis, sade mr Rugg,
sarkastiskt, öfverskred jag ej så långt
gränsen. utstakad för mig, att jag frågade
efter gentlemannens namn.
— Då har jag väl ingen annan utväg
än att mottaga honom, suckade Clennam
ängsligt.
— Således befaller ni det, herre?
upprepade mr Rugg. Vill rti hedra mig med
er tillåtelse att nämna detta för honom,
då jag går ut? Vill ni? Tackar
ödmjukast, min herre. Farväl! Han aflägsnade
sig, naturligtvis, ännu lika harmsen.
Gentlemannen med det krigiska
utseendet hade så föga uppväckt hans
nyfikenhet, att han snart nästan glömt att
han blifvit nämnd, då tunga steg på
trappan uppväckte honom ur hans tankfnllhet.
De tycktes komma uppföre trappan, icke
fort, ej heller frivilligt, men likväl med
ett buller som skulle vara nog
förolämpande. Då stegen ett ögonblick stadnade
utanför dörren var det Arthur omöjligt
att kunna erinra sig hvar han förr hört
detta ljud, hvilket han tyckte sig
igenkänna. Blott ett ögonblick gafs honom för
betraktelser. Dörren gaf vika för en
kraftig stöt och der stod den saknade
Blan-dois, orsaken till så många sorger.
— God dag, broder fånge! sade han.
Du behöfver tala med mig, tror jag. Här
är jag nu!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
