- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
200

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vi in just denna dag, och nu ser ni
honom! Som han ej ville komma upp i den
berömde advokatens närvaro, sådan var
mr Baptists hedrande utlåtande om mr
Bugg, så väntade vi dernere, tillsammans
och signor Panco stod på vakt vid gatan.

Vid slutet af denna berättelse, vände
Arthur sina blickar till det fräcka, elaka
ansigtet. Då det mötte hans, sänktes
näsan ned öfver. mustaschen, och mustaschen
höjdes upp under näsan. Dä näsa och
mustascher kommit i ordning igen,
smällde monsieur Rigaud ett halft dussin
gånger med fingrarne; han böjde sig framåt
för ait slänga dem emot Arthur, liksom
om de varit verkliga spjut, som han ville
stöta i honom.

— Nå, filosof! sade Rigaud, hvad vill
du mig?

— Jag vill veta, återtog Arthur, utan
att dölja sin fasa, huru du kan våga att
rigta en misstanke om mord mot min
mor?

— Våga! utropade Rigaud. Hå, hål
Hör på honom! Våga? Var det våga?
Vid Gud, min lille gosse, du är något
oförsigtig!

— Jag vill att denna misstanke måtte
undanrödjas, sade Arthur. Du skall föras
dit och ses af alla. Jag vill dessutom
veta, hvilka affärer väl kunde föra er dit,
då jag hade en sådan brinnande lust att
kasta er ned för trapporna. Se ej så på
mig, karl! Jag har sett dig nog, för att
veta det du ej är en slagskämpe, utan en feg
usling. Mina själsförm genheter behöfde
ej upplifvas efter verkningarne af denna
eländiga boning, för att säga dig denna
uppenbara sanning, som du väl äfven
sjelf vet.

Rigaud, blek ända till läpparne, strök
sina mustascher och mumlade: Vid Gud,
min lille gosse, är du ej bra nog svår
emot din vördnadsvärda fru mor — och
tycktes ett ögonblick vara oviss om huru
han skulle handla. Men snart försvann
hans obeslutsamhet. Slutligen satte han
sig med hotande rörelse och sade:

— Gif mig en flaska vin. Ni kan få
köpa vin här. - Skicka bort en af edra
galningar att hemta mig en butelj vin.

Jag vill ej tala med er utan vin. Fort!
Ja eller nej?

— Cavaletto, hemta åt honom hvad
han önskar, sade Arthur harmset,
lem-nande honom penningar.

— Smugglare, kreatur, tillade Rigaud,
hemta portvin! Jag vill ej dricka annat
än Porto-Porto.

Men smugglarekreaturet försäkrade de
närvarande, med sitt betydelsefulla finger,
att han bestämdt vägrade att lemna sin
post vid dörren, och signor Panco erbjöd
sig att uträtta ärendet. Han återvände
sriart med vinbuteljen, hvilken, enligt
bruket här, som härrörde af brist på
kork-skrufvar ibland innevånarne (jemte brist
på mycket annat) redan var öppnad.

— Galning! Ett stort glas, sade
Rigaud.

Signor Panco ställde en tumlare
framför honom, icke utan en synbar strid med
sig sjelf, öfver den frågan om han ej i
stället kunde kasta bägaren i ansigtet på
honom.

— Haha! skröt Rigaud. En gång
gentleman och alltid en gentleman. En
gentleman från början, en gentleman till slutet.
Hvad f-n! En gentleman måste hafva
upp-passning, skulle jag tro! Det är en del
af min karakter, att låta passa upp mig!

Under det han sade detta fyllde han
tumlaren till hälften och, då han slutat
meningen, tömde han den i ett andedrag.

— Hah! smackande med läpparne. Det
är ej en mycket gammal fånge! Jag ser
af ert utseende, tappre herre, att
fängelseluften skall kufva er häftighet, mycket
förr än den försvagar detta eländiga vin.
Ni skall bli mycket mildare — har redan
förlorat hull och färg. Jag lyckönskar er!

Han hällde ned ett annat halft glas;
höll upp det både för och efteråt, för att
visa sin lilla, hvita hand.

— Till saken nu, fortfor han. Låt
oss nu öfverlägga. Ni har visat mera
frihet i ert tal, än er lekamen åtnjuter,
min herre.

— Jag har tagit mig den friheten att
säga er, livad ni sjelf vet er vara. Ni
sjelf vet, såväl som vi alla, att ni är långt
värre än det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free