- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
203

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Hallo, Svin! ropade Rigaud, med
ett högljudt uppmanande skri, liksom han
haft en italiensk häst eller åsna framför
sig. Hvad! Det gamla, infernaliska
fängelset var vördnadsvärdt emot detta. Det
var värdighet i dess galler och murar.
Det var ett fängelse för män. Men detta?
Bah! Ett hospital för vansinniga!

Han rökte sin cigarr, alltjemt med det
elaka leende på sitt ansigte, så att det
såg ut som om han rökte med den långa
nedböjda näsan, mer än med munnen. Då
han påtändt en andra cigarr sade han till
Clennam:

— Man måste fördrifva tiden under
galningens frånvaro. Man måste tala. Man
kan ej dricka starkt vin hela dagen
igenom, annars skulle jag låtit hemta en
butelj till. Hon är vacker, herre! Ehuru
icke precist i min smak, likväl, blixt och
dunder! vacker. Jag lyckönskar er till
er beundran.

— Jag hvarken vet, eller frågar er,
svarade Clennam, om hvem ni talar.

— Della bella Gowana, herre, som de
säga i Italien. Om Gowan, den sköna
Gowan.

— Hvars makes underhafvande, tror
jag, ni var?

— Herre? Underhafvande? Ni
förolämpar mig. Vän, skulle ni säga.

— Säljer ni alla edra vänner?

Rigaud tog cigarren från munnen och

betraktade honom med ett hastigt
försvinnande uttryck af förvåning. Men han
förde åter cigarren till läpparne och
svarade helt likgiltigt:

— Jag säljer allt som låter betala sig.
Huru lefva edra advokater, edra politici,
edra affärsmän ? Huru lefver ni sjelf ? Huru
kom ni hit? Har ni ej sålt någon vän?
Heliga fru! Jag skulle nästan tro att ni
gjort det!

Clennam vände sig bort från honom
till fönstret och betraktade murarne
der-utanfor.

— Verkligen, min herre, fortfor Rigaud,
samhället säljer sig sjelf och säljer mig:
och jag säljer samhället. Jag tror ni är
bekant med en annan dam. Afven skön.

En kraftig själ. Låt se. Huru kallas hon?

Wade.

Han erhöll intet svar, men kunde lätt
märka att pilen träffat rätta stället.

— Ja! fortfor han, denna sköna dam
och kraftiga själ tilltalar mig på gatan
och jag är ej känslolös. Jag svarar. Denna
sköna dam och kraftiga själ gör mig den
äran att, i all förtrolighet, anmärka: Jag
har min nyfikenhet och mina bekymmer.
Ni är kanhända inte mer än vanligt
hederlig? Jag svarar: Min fru, jag är en
gentleman från födelsen, och en
gentleman till döden; men icke mer än vanligt
hederlig. Jag föraktar dylika dumma
inbillningar. Deröfver komplimenterar hon
mig! .Skillnaden emellan er och andra
menniskor, svarar hon, är att ni
bekänner detta upprigtigt! Ty. hon känner
men-niskorna. Jag emottager hennes
artigheter med galanteri och höflighet. Höflighet
och galanteri äro oskiljaktiga frän min
karakter. Hon gör mig sedan ett förslag;
säger att hon sett oss ofta tillsammans;
att det tyckts henne som vore jag
familjens vän; att hennes nyfikenhet och
hennes bekymmer uppväckt hennes lust att
få reda på deras handlingar, deras
lef-nads«ätt, huru den sköna Gowana är
älskad, huru hon omhuldas, och så vidare.
Hon är ej rik, men hon erbjuder mig den
och den lilla belöningen för den och den
lilla tjensten; och jag samtyckte nådigt
— att göra allting nådigt är en del af
min karakter — att emottaga dem. Ah
ja! Så är verldens gång. Det är modet nu.

Ehuru Clennam vände ryggen till
honom under det han talade och gjorde det
ända till slutet af besöket, höll han
likväl sina blickar på honom och såg
troligen på hufvudets ställning, under det
han hastigt berättade detta, att intet af
allt detta var Clennam obekant.

—- Hå! Den sköna Gowana! sade han,
påtändande en tredje cigarr. Förtjusande
men obetänksam! Ty det var ej väl
hand-lrtdt af henne att förhemliga bref från gamla
älskare, i sin sängkammare på berget, på
det hennes man ej måtte få se dem. Nej,
nej. Det var ej väl handladt. Hå!
Gowana misstog sig deruti.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free