- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
206

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kom det blott stundtals, men med allt
längre uppehåll emellan hvarje anfall- Ett
förtvifladt lugn följde; och i midten af
veckan angreps han af en långsam feber.

Sedan Cavalletto och Pancks voro borta
hade han inga besök att frukta, utom af
mrs Plornish. Hans ängslan, i hänseende
till detta värda par, var att de skulle
komma till honom; ty i hans nervers
försvagade tillstånd ville han bli lemnad
ensam, på det ingen måtte se honom så
utmattad och eländig. Han skref en
biljett till mrs Plornish, sägande sig vara
så sysselsatt med sina affärer och
tvungen att helt och hållet egna sig åt dem,
att han en tid bortåt måste afsäga sig
till och med det nöjet att få se hennes
vänliga ansigte. Då unga John, som
dagligen besökte honom på en viss timma
för att fråga om han kunde hjelpa
honom med något, var inne hos honom,
föregaf han sig alltid vara sysselsatt med
skrifning och svarade honom raskt, till
och med muntert. Ämnet för deras enda
långa samtal hade aldrig vidare blifvit
nämnt, det hade likväl ej försvunnit ur
Clennams minne.

Sjette dagen af den utfästade veckan
var en qvalmig, fuktig och mulen dag.
Det tycktes som om fängelsets fattigdom,
elände och smuts växte i den qvafva
luften. Med värkande bufvud och oroligt
hjerta hade Clennam vakat natten igenom,
lyssnande till regnets nedstörtande mot
stenläggningen på fängelsegården, och
tänkande huru sakta det faller pä åkrar och
ängar. En rund fläck gul dimma hade
uppkommit på himmelen, i stället för
solen, och han hade betraktat den ljusa
fläck den satte på muren/ lik en bit af
fängelsets trasor. Han hade hört
por-tarne öppnas; och de illa skodda fotterna,
som väntade utanför, kommo in; och
sopandet och lifvet inom fängelset började.
Så sjuk och matt var han, att han flera
gånger måste hvila sig, under det han
klädde sig, slutligen kröp han bort till
sin länstol vid det öppna fönstret. Der
satt han halfsofvande, under det den gamla
gumman städade rummet.

Svaghet i hufvudet tillika med brist på
hvila och föda (hans aptit, till och med
hans smakkänsla hade helt och hållet
försvunnit) hade gjort honom så svag, att
han flera gånger under natten visste sig
hafva yrat. Han hade hört sånger, som
han visste ej funnos till. Nu, då han af
mattighet inslumrade, hörde han dem åter;
och röster tycktes tala till honom, och han
svarade och for upp ur sömnen.

Halft slumrande och drömmande, utan
förmåga att beräkna tiden, så att en
minut kunde hafva varit en timma och en
timma en minut, tyckte han sig se en
trädgård, full af blommor, hvars vällukt
fördes till honom af en ljum sommarvind.

Det fordrade sådan smärtsam
ansträngning för att upplyfta hufvudet och fråga
om detta eller om någonting annat, att
intrycket tycktes följa honom, äfven vaken.
Bredvid thékoppen på bordet såg han en
skön bukett: en samling af de utsöktaste
och älskligaste blommor.

Aldrig hade något synts honom
herr-ligare än dessa. Han inandades deras
vällukt, förde dem till sin brännheta panna,
lade åter ned dem på bordet och höll
händerna öfver dem, liksom kalla händer
hållas framför en värmande brasa. Sedan
han en stund njutit af dem, började han
fundera öfver hvem väl hade skickat
honom dem; han öppnade dörren för att
fråga städerskan, som säkerligen lagt dit
dem, hvem som lemnat dem till henne.
Men hon hade aflägsnat sig, och tycktes
hafva varit länge borta, ty théet, som
hon ställt på bordet för honom, var kallt.
Han försökte att dricka deraf, men han
kunde ej tvinga ned det, derföre kröp
han till stolen vid fönstret och lade
blommorna på det lilla runda bordet derbredvid.

Då första mattigheten, i följd af hans
rörelse, lemnat honom, förföll han åter i
sitt förra tillstånd. Han tyckte sig åter
höra sång, då dörren till hans rum gaf
vika för en sakta tryckning och en stilla
varelse tycktes taga af sig kappan, lägga
den på golfvet, och då tycktes det vara
hans lilla Dorrit i hennes gamla, slitna
drägt. Hon tycktes darra, hopknäppa
händerna, le emot honom och derefter gråta. ,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free