- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
215

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag skulle tro det! Jag tror er
verkligen!

— Papperet kan för mig vara värdt
en stor summa. Jag kan ej säga huru
stor eller huru liten.

— Hvad f-n! ropade han vildt. Inte
kunna säga det efter en hel veckas
betänketid?

— Nej! jag vill ej af mina knappa
tillgångar — ty jag säger er än en gång,
vi äro fattiga och ej rika — jag vill ej
erbjuda någonting för en sak, hvars makt
att skada mig, jag ej känner till. Detta
är tredje gången ni hotar mig. Ni måste
förklara er tydligt, eller också gå hvart
ni vill, och göra hvad ni vill. Det är
bättre att på en gång blifva söndersliten,
än att vara en råtta i en sådan katts
våld.

Han betraktade henne skarpt och länge.
Slutligen sade han med sitt infernaliska
leende:

— Ni är en djerf q vinna!

— Jag är en beslutsam qvinna.

— Det var ni alltid. Eller hur? Var
hon inte det, min lille Flintwinch?

— Flintwinch, svara honom ej. Det
är honom tillåtit ett’ säga här och nu, allt
hvad han vill; eller att gå härifrån och
göra allt hvad han kan. Ni vet att detta
är vårt beslut. Låt honom handla efter
eget behag.

Hon försökte ej att undvika hans
sneglande blick, utan såg lugnt på honom.
Han sprang ned från bordet, flyttade en
stol intill sofran, satte sig derpå och
stödde ena armen emot soffan straxt bredvid
hennes egen, som han vidrörde med sin
hand. Hennes ansigte var alltid lika stelt,
men uppmärksamt.

— Det är då er vilja att jag skall
berätta ett stycke af en familjehistoria i
denna lilla förtroliga krets, sade Rigaud
spelande med sina små fingrar på hennes
arm. Jag är nästan en doktor. Låt mig
känna er på pulsen.

Hon lät honom taga sin handled i hans
hand. Han fortsatte:

— En historia om ett besynnerligt
giftermål, och en besynnerlig mor, om hämnd
och förtryck. — Aj, aj, aj, hvad den pul-

sen slår besynnerligt! Det tyckes som om
dess hastighet fördubblades, under det jag
vidrör den. Aro detta de vanliga
för-ändringarne i er sjukdom, min fru?

En darrning genomilade hennes
förlamade arm, i det hon slet den lös, men
ingen rörelse syntes i hennes ansigte. På
hans ansigte syntes blott det vanliga
leendet.

— Jag har lefvat ett äfventyrligt lif.
Jag har äfventyrlig karakter. Jag har
kändt många äfventyrare; intressanta
själar — trefligt sällskap! En af dem har
jag att tacka för kännedomen och mina
bevis — jag upprepar det, aktningsvärda
fru — bevis — på den lilla förtjusande
familjehistoria, som jag nu vill berätta.
Ni skall bli alldeles betagen i den. Men,
bah! jag glömmer. Man skulle väl gifva
berättelsen ett namn. Skall jag kalla den
historien om ett hus? Men, bah, det finns
ju så många hus. Skall jag kalla den
historien om detta hus?

Lutande sig öfver soffan, med venstra
handen ofta klappande hennes arm, för
att gifva mer eftertryck åt sina ord;
benen korslagda, hans venstra hand än
till-bakastrykande hans hår, än hans
mustascher, eller slående på hans näsa,
oförskämd, rofgirig, grym och mäktig; han
fortfor helt ogeneradt med sin berättelse.

— Nå ja, då tror jag att den får heta
historien om detta hus. Jag börjar. Här
bodde, låt oss antaga det, en farbror och
en brorson. Farbrodern, en sträng,
gammal herre med mycken karaktersstyrka;
och brorsonen, vanligtvis blyg, nedtryckt
och under tvång.

Mrs Affery hade uppmärksamt åhört
allt, under det hon tuggade på ena
snibben af sitt förkläde och darrande från
hufvud till fot, ropade nu:

— Jeremiah, rör ej vid mig! Jag har
i mina drömmar, hört om Arthurs far
och hans farbror. Han talar om dem.
Det var före min tid; men jag har hört
i mina drömmar att Arthurs far var en
stackars, obeslutsam, förskrämd gosse, som
blifvit beröfvad allt, utom lifvet, då han
var ung, och att han ej heller fick välja
hustru sjelf, utan hans farbror utsåg henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free