Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade sedan frihet att i hemlighet bära sin
syndabörda, och att i hemlighet låta sitt
hjerta brista; och genom ett närvarande
elände (obetydligt nog för henne, tror jag!)
friköpa sig från eviga qval, om hon
kunde göra det. Om jag häruti straffade
henne, så öppnade jag ju för henne en
väg till ett lif efter detta? Om hon visste
sig vara omgifven af omättlig hämnd och
okufligt raseri, var det af mig hon hade
detta att frukta? Om jag då sedermera
hotade henne med de faror som omgåfvo
henne, var det jag som höll dem i min
högra hand?
Hon vände klockan, öppnade den och
med ett oblidkeligt uttryck i sitt ansigte,
läste hon de inristade bokstäfverna.
— De glömde ej. Vid sådana
förolämpningar är det förordnadt att de
förolämpande ej skola kunna glömma. Om
Arthurs närvaro var en daglig förebråelse
för hans far, och om hans frånvaro var
en daglig ångest för hans mor, så var
det Jehovahs rättvisa delning. Lika väl
kan man anklaga mig för att ett vaknadt
samvetes förebråelser gjorde henne
vansinnig och att det var den allsmäktiges
vilja att hon skulle lefva sådan under
många år. Jag antog mig den annars
vanärade och förderfvade gossen; gaf
honom namnet af en hederlig härkomst;
uppfostrade honom i fruktan och darrande
och i en praktisk botgöring för de
synder, hvilka före hans inträde i denna
fördömda verld, lågo tunga på hans hufvud.
Var det grymhet? Hemsöktes icke äfven
jag af följderna af en skymf, i hvilken
jag ej hade någon delaktighet? Arthurs
far och jag lefde ej närmare hvarandra i
detta hus, än om halfva jordklotet skiljt
oss åt. Han dog och skickade denna
klocka, med sitt “Glöm icke“ till mig.
Jag glömmer icke, ehuru jag ej läser
orden, såsom han gjorde det. Jag läste
deri att jag var utsedd att göra allt detta.
Jag har alltid, alltid läst dessa två ord
på det sättet.
Då hon tog klockan i sin hand, med
den ledighet, som hon ej tycktes hafva
medvetande af, betraktande den som om
hon trotsade den att kunna röra henne,
utropade Rigaud, föraktligt knäppande med
fingrarne:
— Skynda er, mistress! Tiden förgår.
Kom, fromma dam, det måste ske! Ni
kan ej berätta något som jag ej vet.
Skynda er till de stulna penningarne, eller
jag skall! . . . Jag har hört nog af ert
pladder. Fort, skynda hit med de stulna
penningarne!
— Usling! svarade hon, nu
omfattande sitt hufvud med begge händerna.
Genom hvilket fatalt misstag af Flintwinch,
som var den ende, hvilken var min
hjel-pare och förtrogne i den saken, har ni
kommit i besittning af ett papper, som
jag trodde uppbrändt för längese’n. Ej
heller vet jag huru ni fått kunskap om
det andra ni vet.
— Och likväl, afbröt Rigaud, har jag
den synnerliga lyckan att hafva i min ego
det samma lilla, korta tillägget till
monsieur Gilbert Clennams testamente,
skrif-vet af ett fruntimmer och bevittnat af
samma fruntimmer och vår gamle
intrigör! Ah, bah, gamle ränksmidare, lilla
krokryggiga docka! Min fru, låtom oss
fortsätta. Tiden hastar framåt. Skall ni
eller jag sluta?
— Jag! svarade hon med, om möjligt,
förökad beslutsamhet. Jag, emedan jag
ej vill höra mig omtalas med edra
rysliga förvrängningar. Ni, med er
erfarenhet från utländska fängelser och galerer,
skulle säga att det var guldet som
lockade mig.
— Bah, bah, bah! Jag bortlägger för
ögonblicket min vanliga artighet och
säger: lögner, lögner, lögner. Ni vet att
ni förhemligade ert dåd, och behöll
penningarne.
— Ej för deras skull, usling! Hon
gjorde en rörelse som om hon ämnat rusa
upp; ja, hon hade nästan i sin häftighet
rest sig från soffan.
— Om Gilbert Clennam, i sitt fåniga
tillstånd, vid grafvens brädd, samt
plågande sig med någon inbillning att han
handlat orätt mot en flicka, som han visste
sin brorson hafva älskat, men som han
förbjudit honom att ega, och hvilken
derefter hade aftynat af sorg — om han, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
