- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
232

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

endast verket; men här är den som
drager upp det!

Hela församlingen skulle hafva gått
öf-ver till rar Pancks, öm icke de långa,
silkeslena gråa lockarne och den
bredbrättiga hatten varit.

— Här är egendomsherrn och här är
hans stackars bokhållare. Ja, godt folk,
då han kommer så fredligt gående och
ser så välvillig ut, och J kommen och
klagen för honom på bokhållaren, och
veten ej hvilken skälm er husbonde är!
Hvad tycken J väl, han har i dag grälat
på mig, emedan jag är för efterlåten emot
er! Hvad tycken J om den befallning han
gifvit mig, att klämma åt er duktigt om
Måndag?

Svaret var ett af alla frammumladt:

— Skamligt! och nedrigt!

— Nedrigt! upprepade Pancks. Ja, jag
skulle tro det! Den klass er Casby
tillhör, är den nedrigaste af alla. De
tvinga sina uppsyningsmän, med en
obetydlig lön, att göra dat de skämmas eller
rädas för att göra, men som de likväl
vilja hafva utfördt. De narra er att klaga
på uppsyningsmännen och blott berömma
sig sjelfva! Ja, den värsta skälm i hela
denna stad, är icke en sådan bedragare
som den här Casby!

— Det är sanning! och det är han!
hördes ur hopen.

— Och hvad får ni väl af dem, sade
Pancks. Se, hvad får ni väl af dessa
välvilliga karlar, som springa omkring här
och se så älskvärda ut, att man ej kan
tro dem vara sådana erkeskälmar, som
de verkligen äro! Jag önskar att, för ett
ögonblick vända er uppmärksamhet på mig.
Jag är just ingen älskvärd menniska, det
vet jag mycket väl.

Åhörarne hade delade tankar härom;
de mera oförbehållsamma ropade:

— Nej, det är ni inte! Men de
artigare sade:

— Jo, det är ni!

— Jag är vanligen en torr, otreflig,
förskräcklig uppsyningsmän. Sådan är er
ödmjuke tjenare. Men hvad kan man
begära af en man, som har en sådan
förman? Hvad kan man vänta af honom?

Har någon af er någonsin funnit kokadt
fårkött och kapris-sås i en kokosnöt?

Man hörde af deras glädtiga svar, att
ingen af dem hade sett något dylikt.

— Nåväl, fortfor Pancks, och lika litet
skall ni finna älskvärda egenskaper i en
uppsyningsmän, som jag, under en sådan
förman som denne. Jag har varit
upp-syningsman allt sedan min barndom.
Huru-dant har mitt lif varit? Plåga och förtryck,
pläga och förtryck; jag har ej tyckt om
mig sjelf och då kan jag ej tänka att
andra skola tycka om mig. Om jag under
tio år blott en enda vecka varit mindre
flitig än vanligt, så skulle denne skurken
utan minsta betänkande förminska min lön;
om han kunde få en lika nyttig karl för
tjugufyra skilling mindre om året; så skulle
han genast taga honom i mitt ställe.
Präktiga grundsatser! En skön karl, denne här
Casby, sade mr Pancks, betraktande
honom med allt annat utom beundran.
Verkliga namnet på detta huset är
bedrägeriets vapen. Dess valspråk är:
*Uppsy-ningsman, kläm åt!* Ar någon gentleman
närvarande, frågade mr Pancks, vändande
sig om, som känner den Engelska
Grammatikan?

Bleeding Heart Yard var för blygsam
att vilja göra anspråk på en dylik
bekantskap.

— Betyder intet, fortsatte han. Jag
ville blott anmärka att den uppgift som
min förman gifvit mig, har varit att aldrig
sluta med conjugerandet af Imperativus
Presens af verbet Förtrycka. Förtryck
du, Förtrycke han. Låtom oss förtrycka.
Förtrycken J. Se här är er välvillige
Patriark Casby, och här hans gyllene
regel. Han är ovanligt treflig att se på,
men det är icke jag. Han är så söt
som honung och jag, så osmaklig som
diskvatten. Han skaffar becket och jag
handterar det, och det fastnar vid mig.
Som jag ej är van att tala till
allmänheten och nu hållit ett temligen långt tal,
och öfvertänkt alla omständigheterna, så
slutar jag härmed.

Den siste af patriarkerne hade blifvit
så konsternerad af anfallet att han ännu
ej kommit sig före att svara ett enda ord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free